sandrasinspiration

De tio längsta minutrarna i mitt liv. Jag hann se framför mig att någon ful gubbe lurat iväg Vincent och försvunnit…

Vi åkte till tuna park tidigare för att jag skulle byta en morsdagpresent från Stefan och Vincent. Jag tog lite nya kläder och gick in i provhytten. Vincent var med mig inne en stund och gick sen ut till Stefan. De stod båda två utanför och sekunden efter är Vincent borta. Stefan har alltså kollat bort i typ 1 sekund. Det går så jäkla snabbt, han hade sprungit iväg och Stefan börjar ropa…

Jag kommer ut från provhytten och ser bara att Stefan gör en gest mot mig att han inte vet vart Vincent är. Alltså paniken där. Jag tror bara föräldrar själva kan känna den paniken som infann sig.

Jag börjar springa runt och ropa efter V. Utan någon som helst respons. ”Fan är ungen kvar inne på Intersport så borde han väl svara?!?”

Jag frågar ena killen som jobbar lite stressat om han sett Vincent. Han pratade med oss när vi kom in i butiken så jag tänkte att han vet ju hur V ser ut då. Men han hade inte sett honom. Jag frågade om nån av de som jobbade sett om han gått förbi kassan och ut, men det borde dem ha sett sa dem. Ena killen började ropa runt till de andra som arbetade att en liten kille med keps försvunnit. Här förstår ni ännu mer min panik? ”Alltså jesus, vart är han????” Hinner jag tänka. Hundra tusen tankar går igenom huvudet på tio sekunder och jag känner att det knyter sig i magen.

Vart fan är ungen? Ropar och ropar. Springer hundra varv i butiken, Stefan springer ut mot lekplatsen bredvid restaurangerna och ber mig stanna i butiken.

Jag ser en mamma med en liten tjej på axeln som jag även sett i början när hon kom in. Hinner tänka att hon kanske stått vid utgången hela tiden och borde kanske ha sett Vincent om han sprungit förbi. Frågar henne om hon sett en liten treåring med grå keps, samtidigt som jag känner att gråten i halsen kommer. ”Varför står jag och frågar vart MITT barn är??!”

Hon har inte sett till honom, men ber mig stå kvar där och hon går ner mot butiken och börjar leta.

Där får jag sån ångest att jag börjar skaka och tror jag ska svimma. Seriöst! Fy fan vilken hemskt känsla. Killen i kassan säger att jag ska ta det lugnt. De var väldigt hjälpsamma. Men ni förstår säkert att när en treåring som är så snabb, kan ha stuckit vart som helst så får man råpanik! Och man har sett alldeles för mycket skit på tv som man refererar till.

När jag står där färdig att ringa pappa som bor nära tuna, som kunde kommit och hjälpt till att leta (ja man hinner verkligen tänka tusen tankar), så kommer mamman och säger att ena killen i personalen har hittat honom. Det måste vara han säger hon och jag springer genom butiken och ser en liten Vincent hålla killen i handen. Där började jag gråta.

Han har stått under en klädhängare längst ner i butiken. Och förmodligen lekt. Trott att vi lekte. Herregud!!! ???

Ringer till Stefan som kommer tillbaka.

Vilken hemsk tripp till tuna även om den slutade bra. ?