sandrasinspiration

För en vecka sen . . .

Idag har det gått en vecka sedan min farmor tog sitt sista andetag. Det känns som att jag levt i en bubbla sen dess. Har känt mig konstig i både kropp och huvud. Jag kan fortfarande inte förstå att hon faktiskt är borta. Det knyter sig i magen och jag får en klump i halsen som vill brytas ut i tårar så fort jag tänker på det.

En vecka är nog det längsta som gått utan att jag pratat med henne och när det gått en vecka vet jag att jag fått en känsla av ”gud vad jag saknar min farmor nu”. Men då har jag bara kunnat ringa eller springa upp till henne eller så har hon hunnit ringa mig före för att höra hur allting är. Nu vet jag att jag inte kommer kunna göra något av det igen och hela magen värker av saknad.

Hennes lägenhet står tom och jag blir bara ledsen när jag vet att jag ska gå in där utan att hon är där. Det är så tomt och ödsligt med en massa saker som påminner om henne. Idag tog jag några av hennes fina koftor, för att de påminner mig om henne och för att ha vid speciella tillfällen.

Jag har känt både sorg, panik, ångest, tacksamhet, saknad och någon slags glädje under veckan. Men den där paniken är värst, sån läskig känsla, när man vet att hon är borta och man riktigt får grepp om att man aldrig kommer kunna säga ett ynka ord till henne igen. Är så himla otroligt ledsen att hon inte finns här mer.

Jag vet ju fortfarande att hon var gammal, men det gör verkligen ont att sakna en människa som betytt otroligt mycket för en. Det som också gör så ont är att jag inte längre kommer kunna dela saker med henne, något jag gärna vill berätta kommer aldrig bli sagt där man får ett gensvar 💔

Mitt hjärta brister, vad man kan sakna en människa ❤️😭

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.