Vad konstigt, det känns som två olika liv. Jag var nyss gravid och allt kändes bara SÅ jobbigt. Allt var tungt, denna eviga väntan på lilla bebis och så förlossningen jag bävade inför. Hur hemskt skulle den bli?
I torsdags tyckte jag lite av slemproppen gick, precis innan Stefan skulle åka iväg på träning. Så man fick ju lite hopp om att något skulle sättas igång. Just att slemproppen går är inget tydligt tecken, men jag var ju ändå två dagar från fullgånget så därför tyckte jag det kanske vore dags. Det hände inte mycket mer än lite mensvärk på kvällen. Dagen efter på fredagen gick mer av proppen och det var nog resten. Såg inte så fräscht ut, men den släppte på pappret i alla fall. Det kom även en teckenblödning precis som jag haft med Vincent innan vattnet gick. Men det hände inte mycket mer under fredagen än att jag var trött och hade lite starkare sammandragningar och mensvärk.
Kände av dessa förvärkar / sammandragningar på kvällen och då kom det även lite mer blod efter jag varit på toa. På natten vaknade jag av några förvärkar som blev starkare och starkare. Och vid 4:30 på lördag morgon, på BF dagen fick jag börja klocka dem, vissa gjorde sjukt jävla ont. Tog Alvedon som inte hjälpte och ringde till förlossningen för att höra mig för vid 6:30 ungefär. Hon bad mig bada eller duscha lite och komma in efter någon timme om det inte blivit bättre och om det blivit värre.
Ja det blev inte bättre utan värre. Det gjorde ont och jag kände att något var på g att hända. Så jag åkte in till förlossningen till ca 08:00 och fick veta att jag var öppen 3-4cm efter en koll. Då gjorde barnmorskan en ordentlig hinnsvepning på samma gång eftersom hon tyckte det kunde komma igång på riktigt då.
Hinnsvepningen var INTE skön, kanske för att jag hade så onda, men fortfarande oregelbundna värkar. De var inte så täta, men jag fick ett rum och Stefan kom dit efter att jag fått komma in där. Jag trodde ju fortfarande detta skulle ta lååång tid. Hade inga som helst förhoppningar att förlossningen skulle gå på under i alla fall 7-8 timmar, typ hälften av vad det tagit med Vincent. Men barnmorskan och min fina barndomsvän Jossa som arbetar som undersköterska trodde det skulle gå snabbt. Det var Jossa som tog emot mig och hon var med under hela min förlossning. Så glad över det ❤️??
När Stefan kommit upp till mig runt 9 tiden så hade jag fått två smärtstillande tabletter och började med lustgasen därefter. Det kändes bra, även om värkarna var hemska och mer regelbundna nu med ca 3min emellan. Vi körde med lustgas och lite värme på magen fram till ca 11 då jag fick prova på att bada efter att ha fått en spruta morfin. Barnmorskan kollade även innan badet hur mycket jag var öppen och det var fortfarande ca 4cm.
Väl i badet började värkarna bli ännu mer smärtsamma och jag tror vattnet gick i badkaret och därefter kände jag att jag bara ville börja trycka på. Jag fick nästan panik för jag kände att hon kunde komma där och då. Så jag klev upp ur badet så barnmorskan skulle kunna kolla om något hänt. Nu var vi alltså inne på intagningsrummet där de har badkaret och inte i det rum jag hade fått och skulle förlösas i.
Barnmorskan kollade och sa att jag var helt öppen. Helt sjukt? Det tog ungefär 30minuter från att jag hoppade i badet öppen 4cm till att jag var helt öppen. Morfin och ett hett bad gjorde alltså susen ?
Så jag fick helt enkelt lägga mig på sängen i intagningsrummet och börja krysta där ? Tror det tog omkring 10minuter tills hon var ute.
Vår lilla Vera som vägde 3246g och är 50cm. 500g mindre än Vincent 🙂 En liten pluttig tjej. Vi alla mår jättebra och jag känner att jag redan nu mår bättre än jag gjorde efter förlossningen med Vincent. Kanske beror på att den tog 15 timmar och inte 4… Jag känner mig redan mer bekväm i amningen och känner mig inte lika nervös. Inte ännu i alla fall. ? Förlorade bara 0,5dl blod och fick sy ett stygn just pga att det blödde lite. Ingen större skada alltså 🙂
Känns så spännande att hon är här nu och är en del av våran familj. Självklart var det hon i min mage ❤️???
