Det närmar sig med stormsteg, det är trots allt endast 9 veckor kvar till BF. Det är väl egentligen ingenting om man ser tillbaka på hur länge jag nu varit gravid ?
Jag har börjat tänka mer och mer på förlossningen. Kan känna paniken precis som när jag väntade Vincent att ”nu har jag ingen återvändo, bebisen ska ut” och då ur smärtsynpunkt, inte att jag ångrar bebisen ? Känslan bara att hon SKA UT och det kommer kännas ? Jag har lixom inget annat val, haha…
I förra graviditeten tänkte jag inte så mycket mer på förlossningen än så, jag hade inga förväntningar, visste inte hur något kändes och framförallt inte hur JÄVLA ONT det kan göra (!) Det kändes enklare, att faktiskt inte veta vad som väntar. Det gör jag ju nu…
Och det är det som skrämmer mig lite. kommer denna förlossning gå snabbare eller kommer den ta runt 15 timmar som sist, om inte längre? Kommer det göra lika ont? Kommer jag ta någon EDA? Kommer det gå lika bra som det ändå gjorde sist, om än ganska långdraget?
Jag känner som sist, att jag kommer köra på utan epiduralen, men stannar det av så kommer jag be om den eller om jag öppnar mig sjukt långsamt. Sist var jag öppen 4cm när vi kom in till förlossningen och det gick ”rätt fort” att öppna sig, fram till 7cm. Då stod det helt still i TIMMAR och då orkade jag inte mer och ville gärna ha ryggmärgsbedövning som jag också fick. Då kunde jag slappna av lite och andas och tänka på annat för en stund.
Går de snabbare denna gång så tror jag det kan gå bra utan just den bedövningen. Men man ska aldrig säga aldrig, det har jag lärt mig under mina 31år ? Så vi får se vad som händer.
Jag är i alla fall lite mer nervös nu. Ibland känner jag ”det är klart jag klarar det här” (vilket jag också gör). Men ibland känner jag bara ”nej, vad har jag gett mig in på!?”. Sjuka kontraster, men som säkert också är vanligt. Ut kommer hon ju i alla fall ❣️??
