Tiden rusar fram, men ibland känns det som att den står helt still… ?
Har mått bra senaste veckan, har bara fått lite kramper i vaden under nätterna, halsbränna och snarkningar. Hör och häpna! Jag som aldrig snarkar. Tillomed Stefan puttar lite på mig nu vissa nätter. Vaknar själv av det ibland med, men har läst att det är rätt vanligt att få såna symtom.
Har fått lite lätt ångest också. Just ångest om att något ska kunna hända Vincent. Det låter sjukt, men som att han helt plötsligt ska bli överkörd, bli allvarligt sjuk, göra sig illa, slå sig hårt eller något annat. Väldigt konstiga och skrämmande tankar som jag gärna trycker undan, men som ändå vill återkomma. Jag hoppas de kommer försvinna med tiden och annars gärna efter förlossningen. Men får kanske prata med min barnmorska om detta på måndag när jag ska dit.
Många tankar som flyger igenom huvudet nu, hade inga såna här sist. Men nu vet man ju att man har något att förlora och snart har man två små människor att älska mest av allt ❤️
Känner ingen direkt rädsla för förlossningen, gjorde inte det sist heller. Nu vet jag hur smärtan känns, även om den mestadels är bortglömd. Men får, precis som med Vincent i magen, ibland lite smått panik att bebisen faktiskt MÅSTE komma ut. Alltså att jag måste trycka ut den och få så jävla ont. Haha ja ni som fött barn vet… ? Men tror och hoppas det kommer gå bra ??
