På sista tiden har det verkligen känts som att jag och Stefan är världens tråkigaste människor. När vi tackar nej till olika saker våra vänner frågar oss om. Många gånger är det för att vi faktiskt inte kan, vi är upptagna. Men andra gånger vill vi helt enkelt bara vara hemma.
Jag och Stefan ses knappt i veckorna. Eller ja, vi ses, men vi har knappast någon vardag tillsammans. Stefan pendlar till Stockholm och åker därmed innan 07 på morgonen. Och är inte hemma förrän efter 18:30 på kvällarna. Två dagar i veckan sticker han iväg på innebandyträning vid 20 på kvällarna, så då är det bara hem, äta och byta om.
Jag hämtar och lämnar Vincent varje dag på förskolan och är ensam med honom om kvällarna fram till Stefan kommit hem. Oftast när Stefan kommer hem vill jag ut och springa. Så de dagar han har träning möts vi i princip bara i dörren när han kommer och jag tar mig ut för att springa. Sen åker han när jag kommit hem igen och är inte hemma förrän efter 22:30.
Därför har vi många helger vi bara vill vara ensamma hemma, för det är nästan den ända tiden vi ses ordentligt. Dagar Stefan inte tränar kan jag ta mig ut och springa då med och så är det läggning av Vincent för någon av oss.
Vi tackar aldrig nej för att vi inte vill umgås, utan för att våran vardag kanske ser lite annorlunda ut än de som kan ses varje dag från 17 och tom äta middag tillsammans.
❤️
