Jag tänkte från och med nu ge er veckans inspiration här i bloggen. Alltså en person som inspirerar mig på ett eller annat sätt. ?
Den här veckan vill jag berätta om min barndomsvän Sandra som för 1år sedan idag förlorade sin dotter Olivia, just fyllda 2år, helt utan förvarning. Jag kommer inte att gå in på händelsen, men jag vill att Sandra ska veta att jag tycker hon är en väldigt stark människa ?
Man kan aldrig, i alla fall inte jag, sätta sig in i hur det skulle vara att förlora ett barn. Det måste, MÅSTE vara varje förälders mardröm. Visst ska man inte överleva sina barn!! Men ibland vill ödet annorlunda och denna grymma orättvisa slår till.
Det jag beundrar med Sandra är att hon faktiskt vaknar varje dag och får livet att fungera även om hela livet gick i spillror för 1år sen. Jag kan inte förstå hur hon har orkat och fortfarande orkar tagit sig igenom en sån händelse, men det har hon gjort och det om något är så beundransvärt. Att orka leva vidare för sina två andra barn, att få deras tillvaro någorlunda så normal igen. Att ta hand om andra medan hon själv försöker läka. Och tiden läker inga sår, det vet jag själv, det blir bara annorlunda. Nästan som att man har levt två helt olika liv på något konstigt sätt.
Jag tror inte det är många som skulle klara av en sån händelse som Sandra gått igenom. Med alla dessa minnen från dagen Olivia gick bort, till att tänka tillbaka på alla minnen MED Olivia som aldrig mer får upplevas, till att kanske möta människor med blickar som säger ”stackars dig, jag vet vad du har varit med om”, men som inte vågar säga något till henne. DET är också beundransvärt! Att bara leva vidare är beundransvärt och därför är hon i mina ögon så stark och en riktig inspiration för mig. ???
(Jag har självklart varit i kontakt med Sandra för att få publicera detta)
