Ängla-bönan i magen VUL 6+5 ♥
Det verkar som den här amningshysterin kring att amma eller inte amma har pågått enda sedan mjölkersättningen kom! Och det verkar aldrig som att den tar slut!
När min mormor fick min mamma så var det ute att amma! Andra föräldrar tyckte att hon var konstig som ammade när det gick att flaskmata som fint folk förväntades göra! Nu är det inne att amma och det kryllar av fördomar mot dom som flaskmatar!
Jag har aldrig någonsin tänkt illa eller haft fördomar mot dom som flaskmatat, men jag har alltid varit nyfiken och velat fråga men inte vågat. Anledningen till att jag är nyfiken är för att jag vill veta om mamman har valt det själv eller om hon stötte på problem, men eftersom det inte är min business så frågar jag inte om jag inte känner mamman för jag vill ju såklart inte att hon ska ta illa vid sig och tro att jag har fördomar.
Jag tycker det är fruktansvärt hur vissa inom vården och medmänniskor håller på och sprider fördomar om vad som händer med barn som blir flaskmatade. Inte konstigt att nyblivna mammor mår dåligt om amningen inte funkar! En sak som folk säger är att flaskmatade barn får sämre anknytning till sina föräldrar. Vilken fruktansvärd grej att säga till en nybliven förälder! Dessutom är jag ganska säker på att dom som säger/tror detta har missat en väldigt viktig detalj kring det här påståendet. Nämligen att anknytningen strömmar inte ut genom tutten! Den kommer från kontakten som mamman och barnet har medan barnet äter!
Alltså så får barnet precis samma anknytning oavsett om den ammar eller inte om det får matas i mamma eller pappas famn OCH mamman/pappan ger uppmärksamhet till barnet under matningen! Skillnaden är om man flaskmatar och låter barnet ligga själv och äta utan någon förälders närhet.
Och det räcker faktiskt inte med att bara amma, även den ammande mamman måste ge uppmärksamhet till sitt barn när det äter. När spädbarnet äter har det ofta ögonen öppna även om många barn också äter med ögonen stängda. Spädbarnet studerar sin mammas ansikte och det är där och då som spädbarnet knyter an till sin mamma.
Foto: Makalösa Minnen – Lucas 6 dagar gammal
Det är så ofta; du är kär i någon och vill att de ska lägga märke till dig … eller så går du igenom ett svårt ”uppbrott” och vill att han eller hon ska komma tillbaka … eller så är du ensam och letar efter någon speciell eller läkare sa att du kan inte bli gravid och du vill bli gravid eller letar du efter tvillingar. Allt beror på vad du vill. Om du är ensam och vill hitta ny kärlek finns det en trollformel för dig. bara kontakta Dr Jasper i Gmail, hon är bäst: [email protected], eller kontakta henne på WhatsApp: +2349150316084
Väldigt intressant det där… På BB stressade de mig som fan och min dotter tog inte bröstet för de var på mig hela tiden, till slut bad jag dom typ dra åt helvetet och då funkade det, men jag var ensam helt utan pappan i bilden och drabbades av en kraftig förlossningsdepression och när Ida var drygt 4 månader slutade hon gå upp i vikt och de noterade att min mjölk sinat och gav inte den näring hon behövde så jag fick börja med tillägg och smakportioner och Ida är världens tuffaste, gladaste tjej idag och vi två har ett så starkt band till varandra, Ida föddes även med höftledsluxation så hon låg i skena 3 första månaderna av sitt liv då vi hade knappt någon myskontakt alls och hon mår hur bra som helst, det var nog mer jag dom led av det?
Hade det funnits tillräckligt med mjölk till mina tjejer hade amningen varit så mycket smidigare, inte bättre än flaskmatning! För jag anser att ett barn som äter i famn får samma trygghet och uppmärksamhet om man som mamma ger det, oavsett om maten kommer i från flaskan eller bröstet! Jag har vid alla tre förlossningar gett amningen en chans. Men om mina tjejer var glupska eller om det inte fanns tillräckligt med mjölk vet vi inte men vad vi vet är att jag ammade så mycket det gick i början. Ammade 1 timme så sov de 30 min sedan var de hungriga igen och det var dax att bänka sig i soffan för ytterligare en timme amning efter ett tag så utbröt det jag kallar panikhunger att de skrek oavbrutet tills de fick suga på bröstet när jag hade den där halvtimmens vila! Då började jag pumpa bara för att se och efter 30 minuter konstant pimpling fanns där ynka 20 ml i flaskan! Så då vart det dags med tillägg för vilken bebis skall behöva vara hungrig jämt och efter det så fick jag tre mätta belåtna flickor som vart nöjda ett par timmar åt gången! Men vem vill gå upp och värma mat mitt i natten…. Diska flaskor…. Bära med sig mängder med flaskor, pulver, termos med kokt vatten om man hade perfekt tempererad i bröstet när man skall lämna huset! Inte jag frivilligt i varjefall! Men mätta barn vill jag gärna ha!
Jag flaskmatade mitt första barn på grund av att han inte blev mätt. Efter tre månader övergick jag helt till flaska. Han är i princip aldrig sjuk, och har ett jättebra band till både mig och pappan.
Mitt andra barn ammade jag i ett år, hon gjorde inget annat än att hänga i bröstet, hon är mer sjuk och visar vissa allergiska reaktioner. Så i vårt fall har inte amning eller inte spelat någon som helst roll. Märker ingen skillnad alls på att någon skulle ha bättre anknytning till oss än den andra.
När jag fick min son, så kunde jag bara amma en månad ordentligt.
När månad två kom började problem och han kunde inte hitta ett bra grepp utan att ha sönder bröstvårtorna, så jag började pumpa men ju mer jag pumpa ju mindre mjölk kom de och han vart inte mätt på de lilla han fick av mjölken i flaska så fick börja med ersättning då.
Fick många nedlåtande blickar och komentarer för de utav folk jag inte känner.
Men idag känns det ju som att de inte spelar någon roll om man ammar eller använder flaska, folk tar illa upp på restauranger och caféer för att man ammar och använder man flaska tycker dom att man är en dålig förälder.
folk har inget innanför pannbenet och tänker inte på att deras nedlåtande komentarer och blickar kan förstöra en nybliven mamma (och en mamma som har fått barn innan ) i psyket så in i norden.
Alla dessa krav och måsten. Jag har också två väldigt olika amningserfarenheter i bagaget. Bebis numero uno var skruttig när han kom, jag var också skruttig och på neo var de snabba att ge napp och flaska. Bebisen ratade boobsen, det kom för lite och för sakta. Ut i det ursexiga pumprummet med gråten i halsen.Ingen berättade att de små droppar jag kämpade fram var egentligen precis vad man kan förvänta sig från början (bebisens magsäck är ju jätteliten när hen är helt ny) utan jag glodde avundsjukt på de fulla pumpflaskor som stod där i kylskåpet på neo. ”Att ge flaska är också ok, men amning är ju bäst”, ”Du är ingen dålig mamma bara för att du inte kan amma, men amning är ju bäst”, ”(fyll i vilken kommentar som helst), men amning är ju bäst” var allt jag hörde. Är inte ens säker på om ”…, men amning är ju bäst” sas alltid, men jag hörde det oavsett. Efter en mycket knölig start (blod, tårar, ångest, vrål, termosar med varmt vatten, flaskor, diska, diska, diska, diska, såriga bröst, svamp i munnen på bebis, mer tårar, finhackad sömn, the list goes on) fick vi till slut till någon form av delamning som fortsatte tills krumeluren själv en dag bestämde att vi skulle sluta när han var 19 månader. Tänk om någon hade hjälpt mig att släppa den pådyvlade prestigen och hjälpt mig att förstå att visst, bröstmjölk är bättre för en bebis än konstgjord ersättning, men amning är inte alltid det bästa för alla familjer. Då hade det kanske varit lättare att bemöta åsikter som att mammor som väljer att flaskmata är lata (vad i h-vete känner jag över detta, för det är tusen gånger krångligare att flaskmata än att amma om det fungerar) och kommentarer som ”nähä, ammar inte du? Nej, man gör ju som man vill (och din bebis kommer att bli puckad och få alla allergier som finns)”.
När jag väntade min andra bebis skrev jag i förlossningsbrevet att ”påminn mig om att jag är mitt i en förlossning och inte om allt kaos som kan komma sen!”. Så kom lilla J, dockade fast, amningen fungerade helt oproblematisk. Magiskt. Jag ammade och ammade. Vi introducerade mat, jag ammade och ammade. Pappan föräldraledig, jag ammade och ammade när jag var med hemma. Lilla J började föris, jag ammade och ammade när jag var med J. Och här någonstans började kommentarerna komma igen. ”Jaha, du ammar fortfarande?”, ”Oj, är han inte lite stor för att fortfarande amma?”. Genom en kompis fick jag kontakt med Amningshjälpen av en händelse. Åh, vad jag önskar att jag vetat om att jag kunde kontakta dem när inget funkade där med min första bebis. Och det är nog mitt bästa tips till alla som kämpar med amning (och vill amma), RING AMNINGSHJÄLPEN! Eller maila, eller messa på fejjan. Jag var beredd på att bli ansatt för att vi kompletterat med flaska med första barnet, men oj vad jag blev bra bemött. Och just att ”visst, bröstmjölk är bättre för en bebis än konstgjord ersättning, men amning är inte alltid det bästa för alla familjer. Alla familjer och bebisar mår bäst av att få stöd utifrån sina förutsättningar” var vad jag blev mött av där. Det här ser ju nästan ut som reklam för Amningshjälpen inser jag nu, men för mig var det värt så himla mycket bara att få bli bekräftad i hur himla skitjobbigt det var i efterhand (Agneta på Amningshjälpen i Umeå, du är fantastisk!). Sedan har det varit mycket värt att bli stöttad i att välja att fortsätta amma så länge både jag och lilla J vill. Jag ammar fortfarande och J blir 3 år i sommar. Han ammar en slurk och myser på morgonen och sedan en slurk på kvällen innan han somnar. Är jag inte hemma så ammar han inte, det är ingen biggie. Det funkar för oss just nu.
Jag svarade egentligen på Louise ”Hejhejvardag”s inlägg, men se läste jag det här inlägget och kände att jag vill kommentera här med. TACK för att ni gör den här frågan lite mer nyanserad!
Vi såg flaskmatningen som ett av två val, inte en reservlösning eller liknande. På så sätt kunde vi som föräldrar knyta an redan från födseln. Vi har aldrig stött på några blickar eller konstiga frågor.
Jag var totalt inställd på att amma när jag var gravid. Nu blev det ju inte så. Sonen föddes på kvällen den 6 mars. Jag var helt förstörd, fick foglossning från hell och så allt det vanliga då. kunde inte gå på fyra dagar när vi var inlagda. Sonen sög och sög men det gjorde så ont, han fick inget riktigt grepp om bröstet och mina bröst var kruttorra. Kom inte ut en droppe. Natten mot den 8 mars så skrek han konstant. En bm tyckte att hans tungband såg lite kort ut och det skulle tas upp med läkaren på morgonen. Men för att få igång produktionen så fick jag börja pumpa. Pumpade med tvillingpump varannan timma dygnet runt men det kom bara någon ynka ml efter ett tag. Sonen fick ersättning som vi matade genom sond. Den 10 mars rann mjölken äntligen till, men det var inte så mkt ändå. Och jag hade hemska sår så kunde inte amma. Lillen tog inte amningsnapp heller. Tungbandet klipptes på neo samma dag. Den dagen åkte vi även hem och jag hyrde hem en pump. Nu fick han både ersättning och bm fast i flaska. Vi försökte varje gång innan vi gav han flaska att ge bröstet man han kunde inte suga. Han hade nog vant sig vid att maten kommer fort. Så efter en månad övergick vi helt till ersättning.
Jag hoppas jag kan amma nästa barn. Men det är bara för att jag gissar att det är smidigare än att mecka med en massa flaskor, värma osv. Och jag tror inte på något om att ersättning är sämre för barnet. Har läst studier där man följt tvillingar där den ena fått ersättning och den andra bm. FINNS INGEN skillnad alls vare sig vikt, allergier, sjukdomar, IQ osv.
Jag låg inte och tokstirrade på min tjej när jag flaskmatade henne, trots det så har anknytningen funkat felfritt, när jag ser mig omkring på andra föräldrar så känner jag faktiskt att jag och mitt barn har ”bättre” kontakt än mååånga andra som ammat.
Första dottern lärde sig aldrig ta bröstet otdentlig utan ville ha amningsnapp och vi fick stödmata med flaska. Efter ca 3 mån vägrade hon amma mer och vi gick över på flaskan helt och hållet. Dotter två fick stödmatas från dag ett (kall och dåligt socker vid födseln) och det dröjde inte länge innan hon vägrade ta bröstet och vi fick gå över helt på flaska. Nu med dotter nr tre helammar vi än så länge. Hon är en och en halv vecka och det fungerar mycket bättre än det gjort någon gång med hennes systrar. Men skulle det köra ihop sig finns flaskan i skåpet. Huvudsaken de är mätta och växer!
Bra skrivet Emma!
Här har du en mamma som ”tvingades” börja flaskmata sin dotter redan efter två veckor. Redan efter fjärde levnadsdygnet var både bröstvårtorna bara en enda stor skorpa som sprack varje gång barnet började suga. Efter en vecka kom första mjölkstockningen och några dagar efter det besökta jag amningsmottagningen eftersom jag hade så hög feber – konstaterades bröst inflammation i båda brösten. Jag skämdes så i början att jag inte kunde amma mitt barn, kände mig helt värdelös och jag skämdes något fruktansvärt då man vill ge sitt barn det bästa…. Trots det mesta var bröstmjölk jag matade min dotter med de första 4 månaderna (fortsatte att pumpa ut mjölken) dömde (särskilt andra mammor) att jag var en ”sådan där” morsa som gav ersättning. Efter 6 mjölkstockningen gav jag även upp med pumpandet. Det jag vill få ut av min historia är att alla får inte möjligheten att välja. Jag önskade så att det var en annan barnmorska som hade hand om mig den första natten på BB eftersom jag bad om hjälp med amningsteknik då jag tyckte det gjorde lite för ont. Svaret blev att det skall göra ont att amma speciellt i början… jag skulle lyssnat på min magkänsla att det var fel att fortsätta. Men istället bet jag ihop och hoppades det skulle bli bättre vilket istället bara blev början på fruktansvärda minnen både för mig och min dotter.
När jag fick min första son för tidigt kunde jag inte amma utan gav upp det ganska fort. Sonen flaskmatades av alla i vår omgivning och har därför ett stark band till sin pappa och mormor. Och mig såklart. Son två gav jag mig fan på att amma men som jag led i början och hade klippkort på amningsmotagningen. Vid 4 mån valde han själv att sluta amma. Och ja, jag har stött på konstiga blickar när jag flaskmatat mina barn. Men kan man inte så kan man inte!