Jag bestämde mig i höstas – att om jag tar mig igenom TjejLidingöloppet ska jag satsa på att genomföra en Tjejklassiker.
Sagt och gjort – jag tog mig runt med grinig hälsena. Hem och anmäla mig till de lopp som var kvar.
Det blev Kristinaloppet – för jag trängdes hellre med 600 än 10.000.
Tjejvättern – enda alternativet.
KortVansbro – för jag ligger hellre sist av 160 st än dränks av flera tusen damer.
Allt lugnt…hösten går…ingen snö kommer….
Det jag däremot har gjort under senhösten och fram till nu är tränat överkropp satan och simmat bröstsim – 500m intervaller.
Det blev 2.5 mil skidåkning då jag lyckades pricka in en förkylning när snön behagade dyka upp.
Sedan att jag inte stått på skidor ordentligt sen högstadiet och att jag verkligen inte gillar backar och noll vallakunskaper gjorde att jag började bli nervös.
Dagen K som i Kristinaloppet var här…
Upp 4.30 – avfärd 5.30 mot Norberg.
Mörkt, dålig sikt, dåligt väglag gjorde att det tog lite längre tid…
Landade i Norberg strax innan 8 – detta för att få skidorna vallade på nått sätt.
Hämtade ut nummerlappen och sedan gick vi till Vallaservicen.
Beställde rengöring, fäste och glid… lät bra…
Gick tillbaka till bilen och åt frukost, bytte om och försökte hålla mig lugn…
Starten skulle gå klockan 10…
Vi gick till Vallaservicen för att hämta mina skidor…. kl 9.15 var de ff inte klara och vallarna var något svettiga. Flera damer stod och trampade.
När klockan passerade 9.30 började en annan svettas…9.54 fick jag mina skidor och det var långa benet före ner till starten och hoppa på skidorna.
Ställde mig ute på nån kant, men hann inte ner till slutet.
Starten gick och trots att ”bara” 600 (knappt 500 till start) skulle i väg och det fanns 4 spår första delen så blev det flaskhals och köbildning.
Jag hade med mig min TomTomklocka för att ha lite koll på tiden.
Först efter nån kilometer kunde man börja köra någorlunda och då började man nervöst fundera på vad man gett sig in på… Hade ju ingen aning om vad som väntade bakom varje krök. Jag ville ju bara ha rakt eller uppför liksom.
Första kilometrarna var snälla… det fanns några backar nedåt och de hade fina spår. Ok – måste ju prova – och det funkade…
Vid 8 km var det första vätskedepån och jag drack 3 muggar blåbärssoppa. *mums* Sen i väg. Det här gick ju helt ok och vid en mil hade jag samma
tid som när jag ¨åkt när jag tuffat på Gubbängens IP. Då hade man avverkat några stigningar.
Vallan? Den var grym!!! I alla fall så här i början. Hade toppenglid och kunde springa uppför backarna.
Hade sällskap av två tjejer från Stockholm mellan milen och 15 km… och här började läskiga backarna dyka upp. Hade en tjej jag åkte i fatt inför dessa nerförsbackar som gick ner på tvären. Jag tog av mig och gick då det fanns absolut INGA spår… Mitt drag var smartare än hennes då hon vid en backe
bidrog till att en kvinna ramlade och slog sig illa i svanskotan(hon tog upp halva backen).
Vid ca 15 km efter en superstigning som jag kaxigt tog mig uppför kom ju såklart en helvetesbacke ner. Hmmm…ok jag provar.
Och där började det… Jag drutta omkull såklart…Tog av mig skidorna och gick resten av backen. Väl nere skulle jag sätta på skidorna och då upptäcker jag att ena inte vill fastna. Fattar först inte, men ser jag nått ligga i snön och inser att det är en del av bindningen.
*ARGHHHHH*
Jag fattar inte hur delen ska sitta och börjar få panik. – jag får helt enkelt ta av mig och börja gå. Planlöst. Här har man åkt halva och ligger på en tid under 4 timmar och så händer detta. Upptäcker att gå bredvid spåren inte funkar något vidare – man sjönk ner till knäna. Tycker inte att detta är kul längre. Ringer sambon som är ute vid Klackberg och åker skidor i väntan på mig. Är förtvivlad! Han tog reda på att på nästa vätskekontroll hade de verktyg (Svartbäcken?). Dit skulle det vara lite mer än 3km från där jag befann mig. Kul… Detta var nog de längsta minuterna i mitt liv…
Jag gick och pulsa och gick och pulsa och snyftade ganska rejält ett tag. Det var lite läskigt för det liksom kom nån enstaka bara och for om.Efter en evighet dyker det upp en skylt ”SPURTPRIS 100m”. Det måste ju betyda något tycker man. Mycket riktigt, vätskekontrollen! Alla bryr sig verkligen när jag kommer staplandes med mina skidor under armarna.
En vänlig man tar sig an mina skidor. Damer höller i mig blåbärsoppa och jag halkar runt i den enda Bajamajan som finns (sjukt halt med pjäxor).
Jag går tillbaka till han som grejade med mina skidor och han har lyckats få dit delen!!
Detta innebär en öppning!! Jag kan fortsätta! Jag tuffade i väg 12 km kvar, men fäste satte nu käppar i för glidet. Så fort man stannade så samlade det sig snö under skidan och speciellt efter uppförsbackarna. De övriga hade samma problem. Vädret hade ändrats. Det var milt och blåsigt och nu hade det samlats en massa skräp i spåren och från träden blåste det ner stora snöhögar. Man fick ducka och parera.
En ganska lång nedförsbacke dök upp, men med spår( 8 km kvar tror jag). När nu måste jag köra på lite. Uj vad det gick! Och där var en gren i ena spåret. Där flög Lotta!
Där lossande delen igen. Va f-n! Och nu visste jag att det då var 4 km till nästa kontroll. Började desperat greja och fick fast den efter en stund.
Tuffade vidare… och bojkottade alla långa nedförsbackar då de pajjade min bindning…. När jag började ana Klackberg så anade jag också att här skulle det gå ner,ner,ner och ner… Två damer som kom i fatt mig och såg mig undrade om jag visste hur lång backen var..Nepp, Jag knallade. En av damerna började ploga. Hon var duktig. När jag hunnit halva kom hennes kompis och föll som en fura och pang! Hon slog sig…
Jag mötte en liten gubbe som lovade att detta var sista backen…Jag lyckas få på mig skidorna felfritt och framför mig ser jag sista vätskekontrollen.
Blir mottagen av en sjukskötare som vill kolla status. Vill bara ha blåbärssoppa! Nu var det 4 km kvar… och inga backar…tjoho..
Jag bara öste och öste och öste sist skulle jag inte komma (hade ju vänninorna + en till bakom mig) Såg en framför mig… älskar sånt – körde i fatt och om. Ser två damer framför mig…. jag kör och kör… Ljumskarna talar om att de finns…
In på målrakan och jag tuffar om damerna…jag spurtar och jag börjar typ att böla när de ropar upp mitt namn.
Jag har banne mig gått i mål! Det trodde jag inte när jag pulsade fram efter 15 km.
Tiden blev ju kassast av kassa, men om inte bindningen hade dragit så hade jag banne mig fixat 4 timmar.
Har kollat min speed på TomTom-sammanställningen och 3 km tog ca 50 minuter att gå. Galet! Hade jag haft ett par hela skidor så…
Fick min medalj och tänkte ALDRIG ALDRIG igen…
Fast sen tänkte jag att det var ju bindningen dvs materialet som var boven i dramat.
Grävde fram de positiva sakerna från loppet.
Glidet – så bra första delen och i slutet.
Fäste – ännu bättre. Sprang i de värsta uppförsbackarna.
Tekniken – trots ”torrträning” så har överkroppen blivit så stark. Så ingen som stakade, medan jag gjorde
precis som Mathias Fredriksson tipsat om. Både stakning, stakning med frånskjut och när man saxar uppåt.
Nedförsbackarna – hade bestämt mig att inte åka i NÅN backe, men är stolt att åkt i de allra flesta. Inte i de slalombacksliknande då rå.
Orken – jobbigt var det inte konditionsmässigt förutom i en av uppförsbackarna…
Alla trevliga som ”jobbade” – peppande och hjälsamma
I dag har kroppen varit i ett zoombieliknande tillstånd där överarmar, ljumskar och framsidan på låren gnäller…
HalvaTjejklassikern klar! Då var det bara att börja cykla …. fast väntar ett litet tag..
Senaste kommentarer