Det har tagit mig ett dygn att förstå att jag fortfarande lever.
Igår gjorde jag det som jag hade tänkt träna till hela sommaren. Tjejloppet. 10 km i jobbig terräng. 1.09 blev tiden, kanske inte den bästa för jag hade ju räknat med 1 timme. Men jag gjorde det i alla fall jag var nära avbryta alla och åka hem bara 10 min innan start. Nu efteråt är jag glad att jag stannade.
Jag startade morgonen med att svälja 10.000 gånger för att vara säker på att det inte gjorde ont. Till och med J fick känna på halsen så att den inte var uppsvälld. Jag var till och med nära att ta febern för att vara säker på att jag inte hade feber. Och jag var nära att söka upp läkartältet för en extra titt efter att vi höll en tyst minut för en löpare som hade segnat ihop dagen innan. Jag får verkligen ont i magen när jag hör om människor som dör när de utför någon sport.
Men då stod jag redan vid startlinjen och hann inte vända om och åka hem innan startskottet gick och jag började springa med 100-tals andra tjejer. Och helt plötsligt var jag vid abborrebacken, sen vid 7.5km vätskekontrollen och sen var jag helt plötsligt vid 9km skylt och sen i mål.
Med andra ord gick det faktiskt bättre än vad jag trodde även om tiden inte var så bra. Jag sprang hela tiden och tyckte som sagt att det var roligt. ROLIGT!
Så nu är jag så taggad att springa igen. Och så fort som träningsvärken har släppt ska jag ge mig ut på en lite mindre backig bana, för jag ska komma under timmen innan snön är här.
Nästa år ska jag boka in flera lopp…
Bild: Målet!
Härlig jobbat!