Lyckliga Små

…var det det där med Gud.

Det var Flisan som kunde bevisa att Gud är en man.

Flisan: Fader vår……det är alltså en kille…..killar har snopp…..flickor har snippa…….hur svårt kan det vara?

Ja, hur svårt kan det vara!

Och vem skulle då klara sig i Hunger games bäst. Det vet jag faktiskt inte, jag skulle nog åka först. Visst, jag sköt näst bäst, träffade tavla mest ( skryt ) men att springa runt i skogen, knapra kotter och smyga runt har jag faktiskt inget tålamod till. Utan jag skulle nog dra mig till huset ta en flaska vin,  gömma mig under matbordet, krama min MJ väska och hoppas på det bästa.

Så det var ju tur att vi inte körde hunger games utan vi hoppade studsmatta, sköt pilar mot en tavla och drack vin. Inte samtidigt!

Hade en väldigt mysig helg. Dock blev inte hemresan lika trevlig. Av en slump såg J att tanken var tom när vi hade passerat Gävle och efter Gävle på den nya vägen finns ju inget. Barnen fick äta rester från helgen, alltså chips och godis till lunch medan vi puttrade fram i 50km/h med panik och hysteriskt googlade bensinmackar mellan Gävle och Uppsala.

Och när bildesplayen visade att vi hade ½ mil kvar på tanken så hittade vi en liten okänd mack mitt ute i ingenstans. Kanske var det Gud som hjälpte oss. Eller snarare hjälpte Flisan att inte svälta. För hon var den enda som kunda fader vår.

Barnen kunde få riktig mat och vi kunde ta oss hem.