Jag har nu levt med mina katastroftankar till och från i 4 år. Helt otroligt vad tiden går fort när man mår dåligt.
Första tiden var allt en svart spiral, ett mörker utan framtid, ett hål.
Jag kunde inte förstå hur sjutton jag skulle kunna ändra tankesätt. Kunna vända tanken när de kom.
Nu några år senare står jag utan svart spiral och utan ett mörker. Ibland ser jag det svarta hålet och jag närmar mig det emellanåt. Ibland tittar jag ned. Ibland låter jag hålet se mig. Se min rädsla. Hitta fäste. Ibland.
Jag har hittat små enkla tips att vända hjärnan och inte låta katastroftankarna få fäste. Här kommer dem.
- Sluta läs Aftonbladet och Expressen. Alla tidningar. Det står aldrig positiva saker i tidningar. Bara mord, våldtäkter och annat. Jag började prenumerera på Good News Magazine istället, som bara skriver positiva nyheter.
- Sluta läs deckare och mordgåtor. Jag plöjde allt i Läckberg genren, men när jag blev sjuk slutade jag prompt. Det satte fart på mitt tänkande. Än idag läser jag bara romantiska böcker och komedier.
- Sluta googla! När jag var som mest sjuk googlade jag allt. Hela tiden. Sjukdomssymptom, hudfläckar, smärtor.. allt. Och vad är det som kommer upp först på Google? Ja inte sjutton är det de de sjukdomar som är ofarliga. Nej det är de mest dödliga sjukdomar och farliga hudåkommor. Så inget bra kommer från att googla. Det var svårt att sluta googla med. Det blev en avvänjning. Ibland kom Andy på mig att sitta i mörker och googla något lätt, någon enkel sjukdom. Så .. bara sluta!
- Försök luska reda på varför du har katastroftankar. Jag gick till en psykolog och började luska i det förflutna, från barndomen, tonåren och vuxenlivet. Psykologerna höll med mig och förstod mig att de börjat. Det hjälpte också. Jag hittade varför jag hade fått dem och genom det kunde jag börja försöka mota bort dem.
- Berätta för din omgivning. När jag först kom på min egen diagnos tyckte jag det var jättepinsamt. Var jag dum i huvudet nu? Jag hade då aldrig hört någon lida av katastroftankar förut. Aldrig någonsin. Skulle folk idiotförklara mig nu. Till en början mötte jag skeptisism av vissa. Folk som inte hade haft det kunde inte sätta sig in i hur min hjärna arbetade. Men min sambo förstod. Vi bestämde att varje gång jag hade en katastroftanke skulle jag berätta det så vi kunde prata om det och varför de uppstått. Till en början var det pinsamt att säga varje gång, men för att kunna bli frisk var jag tvungen att bita i det sura äpplet och säga varje gång oavsett hur jobbig jag tyckte att jag var.
Att ha någon nära som förstod och ville att jag skulle berätta är nog den största anledningen till att jag mår bättre idag. - När det hade gått en tid och en katastroftanke ville få fäste t.ex ” Tänk om Andy kör av vägen och inte kommer hem idag” fick jag till slut tänka ”Det har inte hänt än. Det tar jag om det händer”. Jag fick pressa bort min egen tanke med en ny tanke och sakta men säkert försvann den. Det gick absolut inte i en handvändning, men efter många många pepp i mitt eget huvud fungerade det.
- Börja blogga eller skriv dagbok. Skriv ned vad du känner på papper och elda upp dem. Det är så otroligt skönt att skriva ned ens känslor och funderingar. När man har fört ned orden på papper eller blogg känns det som om någon annan får ta hand om det och du blir av med det.
Men det viktigaste av dem alla är att prata om dem. Stäng inte in dem i din egen hjärna. Då kan de bara bli större och större och överleva. När du säger dem högt försvinner de sakta men säkert.
