Jag fick en fråga.. Hur jag klarar av min vardag med mina katastroftankar.
Vissa dagar är jättejobbiga. De kommer konstant i varje vaken timme. Ser jag Petter göra framsteg och krypa, kan jag tänka i nästa sekund ”Tänk om det där är det sista han gör”. Ser jag Olivia gå och sjunga och vara glad kan jag i nästa sekund tänka ”Tänk om hon får cancer och inte får bli vuxen”.
Och sen är de igång. Det blir en ond spiral som snurrar och snurrar fortare och fortare tills jag själv blir yr. Idag kan jag hantera och inte få panikångest, men förr när spiralen började snurra var panikångesten nära. Jag var tvungen att resa mig upp och gå. Springa. Springa bort från mig själv.
Gråta. Springa bort från min egen hjärna.
Nuförtiden googlar jag inte symptom lika mycket som förr. Då kunde jag sitta i timmar, lusläsa allt jag kom över och oroa mig för att det var det vi led av.
Google är bra ibland, men INTE när man ska läsa om sjukdomar och annan skit. Första inlägget man läser är alltid tragiskt och ALLTID död.
När jag sökte läkare för mina hudförändringar jag hade, sa jag att jag oroade mig för cancer. Att var 3:e person får det.
Han frågade mig då var jag läst detta. Ja på Cancerfondens hemsida bl.a. sa jag.
Han kontrade med och frågade om jag kollat upp vilken ålder de flesta fick cancer.
Nej… svarade jag förläget och tänkte för mig själv att det var inte relevant vid min sökning.
De flesta cancerfall får man vid väldig hög ålder. Det är rätt ovanligt att få det i min ålder, även om det såklart händer.
För att jag skulle kunna hantera min vardag sökte jag till slut hjälp. Efter många många månader av psykisk ohälsa och panikångestattacker. Jag gick i några månader hos 2 psykologer och kom underfund med varför de kom. (Det finns nästan alltid en anledning.. som i ditt fall Julia).
När en massa ohanterbart händer blir man skör och rädd. Särskilt om man har kontrollbehov som jag. Sker det saker utanför min kontroll, som dödsfall och dylikt blir man rädd och tänker än mer på vad som kan hända som man inte har kontroll på.
Vidrigt.
För mig hjälpte det att säga till min sambo varje gång jag hade mina tankar. Han tog mig på allvar som tur var och lyssnade. Jag berättade till slut för min omgivning vad jag gick igenom, så de visste varför jag brutit kontakten och varför jag inte längre kunde skratta.
För mig hjälpte det att ibland säga dem högt så de inte fick mer näring i hjärnan för sig själva. I hjärnan sker så mycket och får en katastroftanke fäste livnär den sig på att öka farten och tänka ännu mer. Till slut finns inte en minut utan en vidrig tanke.
När jag mådde som sämst tänkte jag säkert katastroftankar 4-500 gånger om dagen. Jag hade tryck över bröstet, ont ut i armarna och svårt att andas. Till slut framkallade jag en psykisk sjukdom i bröstkorgen, Tietzes Syndrom, som krampar runt hjärtat (jättebra för oss med katastroftankar, får verkligen en att tänka positivt). Så då blev det att besöka läkare igen och börja hos sjukgymnast.
Idag tänker jag katastroftankar dagligen. Jag tänker dagligen på döden och vad som kan ske och om man är sjuk eller om mina barn är sjuka. (Det hjälper definitivt inte att min sambo ska göra en stor bukoperation inom snar framtid).
Jag kämpar dagligen med att inte låta katastroftanken få fäste i hjärnan utan försöker bryta genom att tänka ”Det tar vi då” eller att tänka på något positivt istället. Vilket inte alltid är så lätt. Ofta försöker jag att göra något. Börja leka med Petter eller sjunga en sång med Olivia.
Hjärnan är jättejobbig. Den lever sitt eget liv ibland. Eller iochförsig ofta..
Det läskiga är att jag numera kan skratta och prata samtidigt som jag tänker negativt.
Ett annat tips till dig är att sluta läsa Aftonbladet, Expressen, deckarromaner och skräckfilmer. Sluta googla!!
SLUTA GOOGLA!
Och du måste berätta för någon hur du mår. Säkert kommer de inte förstå. Det var ingen förutom min sambo (som haft katastroftanker själv) som förstod. Men jag förstår.
Det är ett helvete.
Men du måste söka hjälp.
Stor kram till dig Julia!
För alla er som vill läsa mer om mina katastroftankar finns det under kategorin Katastroftankar och Om mig.
Tack så jättemycket för ditt inlägg! Jag känner igen mig nåt så otroligt. Jag vet ju att jag har problem och har sökt mig till en terapeut och känner att det blir lite lättare för var gång, men jag har ju mer eller mindre lidit av skiten hela livet. Min mamma är ju precis likadan om inte värre, skyller ofta mitt beteende på henne men det är ju inte rättvist det heller.
Min sambo tyckte i början att jag var löjlig som fan och skämtade bort det, det var först nu när bebis kom som han kunde ta in hur jag verkligen kände.
Han spelar i ett rockband och dom turnerar mycket och så fort han ska iväg till flygplatsen tror jag det är sista gången jag ser honom, alltså fy fan det är så fruktansvärt jobbigt att tänka såna tankar.
Oj vad jag tjatar nu haha, men tack iaf för ditt inlägg. Det kunde lika gärna vara jag som skrev det.
KRAMAR
Ja fy tusan. Jag lider med dig samtidigt som jag förstår dig till fullo. Klart du blir påverkad av din mammas beteende. Det är därför jag är livrädd för att det ska bli så för Olivia och Petter. Vill inte att de ska bli som jag. Ingen mår bra av det.
Du tjatar aldrig. Alltid skönt att veta att vi är flera.
kram
p.s jag skulle önska att det var 0% skam i att gå till kurator/psykolog. för mig har det varit en självklar del i livet när det varit tufft men det har jag att tacka min skolkurator på gymnasiet för. hon räddade mig! sök hjälp och skäms INTE ❤
jag tror att alla mammor tänker sådana här tankar – ibland. och det gör vi ju av rädsla över att förlora det bästa vi har! problemet uppstår när oron och tankarna tar över hela vårt väsen, tankeliv och sätter käppar i vår vardag, påverkar sömnen, relationer m.m. vad starkt att du sökte hjälp Joi! och ännu starkare att skriva om det här! något jag tror är viktigt är att ha kontinuerlig kontakt med psykolog/kurator för att hålla tankarna under kontroll tills dem förhoppningsvis en dag är borta. jag jobbar ju själv som kurator nu och går själv hos en kurator 1 g/månad. för att hålla mina tankemonster i styr…
STYRKEKRAM!
Jag läser, förundras.
Jag visste inte att det fanns ett namn på de här tankarna.
Jag trodde att det bara var jag. Som var extrem hönsmamma. När min dotter var nästan 2 år så övertalade min bästa vän mig att jag fick lov att ta bort andningslarmet som vi köpte innan vår dotter föddes. Jag klarade inte av sova om jag inte hade larmet på. För jag var så rädd att hon skulle sluta andas i sömnen. Nu har vi larmet till vår son. Jag är ändå rädd. Att det inte ska funka.
Jag jobbar natt. Och sedan jag fick barn så kan jag inte sova på jobbet på natten. För jag ligger och tänker ”dumma” tankar. Och varje morgon när jag kommer hem så andas jag ut när jag ser att barnen faktiskt mår bra… Det är galet! Att jag spenderar så mycket tid att oroa mig över allt som KAN hända. Vill helst inte lämna mina barn alls!!! Ibland när jag lämnat min dotter hos dagmamman så tänker jag att jag måste minnas det sista hon sa till mig – ifall att set var sista gången jag såg henne. Och i nästa stund så brukar jag tänka att jag är helt sjuk i huvudet som ens tänker i de banorna. Har aldrig sagt till någon att jag har alla dessa tankar och rädslor.
Och jag visste inte, att det fanns fler som tänkte som jag. Och att det faktiskt finns ett namn på det…
Tack!!! Jag behövde verkligen läsa ditt inlägg!!!
Åh vad jag vet vad du går igenom. Precis de tankarna har jag med. Måste minnas vad hon sa.. och den ångesten man har om man tycker att man skällt en hel dag.. Tänk om det är sista dagen i livet, ska de minnas mig så här.. eller kommer jag kunna förlåta mig själv för att jag bara var arg? Dagen efter är jag alltid mer blid och har världens längsta stubin.
Det är ett under att man orkar se normal ut. Att man kan fixa ens dagliga sysslor. Att man orkar.
Nu har du tagit ett steg i rätt riktning. Nu har du ett namn på skiten. Det hjälpte mig. Jag hoppas att det hjälper dig också. Katastroftankar. Du kan söka hjälp hos en psykolog utan att någon närstående vet. Om du skäms.. det gjorde jag.
Jag hoppas att du kommer förbi dessa tankar och läs gärna mina andra inlägg om det. Du kanske känner igen dig och det hjälper. Jag var jääääkligt illa däran.. och fixar jag det. Fixar du det. KRAM
Jag ligger här i sängen på jobbet och kan inte sova. Började fundera på plötslig spädbarnsdöd. Gjorde det man INTE ska – jag googlade :-/ och ångesten var ett faktum. Ångest över allt. Att jag låter min son som snart är 4 månader sova i vagnen fast jag inte har uppsikt hela tiden. Att jag ibland tar en cigarett på jobbet trots att jag fortfarande ammar. Att han sover med oss i sängen ibland. Att jag säkert klär hon för varmt. Att han har en kudde som är alldeles för stor och mjuk. Allt är fel och kan orsaka plötslig spädbarnsdöd.
Och jag vet att jag har en sömnlös natt framför mig.
Det här är vansinne. Det tär på mig.
Jag älskar mitt jobb, men ser fram emot att gå hem och vara mammaledig på heltid under sommaren – för då får jag sova hemma. Då kan jag i alla fall titta till mina barn när paniken och ångesten kommer på besök. När jag kobbar ligger jag bara och grubblar och oroar mig och på natten blir alla tankar större och hemskare :-/
Jag ska läsa alla dina inlägg om detta. För jag tror att jag behöver det…
Behöver se att det går att vända dessa tankar…att det KAN bli bättre!
Tack!
Kram
Åh vad jag känner igen det där. tankarna kommer mer när man inte är i närheten och kan påverka. Man kommer på allt man gör som är fel, men glömmer bort allt man gör som faktiskt är rätt. Amning är bra för att motverka psd. Tänkt på det?
Och sova i sängen är ingen fara så länge man inte druckit eller är påverkad av mediciner.
MEN jag vet.. Been there done that.
Mina tankar gick så långt att jag tänkte på att alla runt omkring mig skulle dö. Ingen vet när eller hur.. Till slut började jag oroa mig för alla ”vänner” jag har på Facebook.. ca 400. Då kändes det skitmärkligt. ATt jag kan inte oroa mig för alla.
Tanken är skitsvår att vända. Jag kämpar ff, men idag styr de inte längre över min vardag. Idag kan jag skratta och prata samtidigt som jag tänker negativt.
Det är ju ens eget kontrollbehov som sätter fart. Är man inte hemma har man inte kontroll… och man litar bara på sig själv att man gör rätt.
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om detta.. i evighet. Det viktigaste är att stoppa tanken. Berätta för någon vad du tänker. Högt. För din sambo. Om han vet kan du ringa honom när du börjar tänka och oroa dig. Han kan ta bort kudden, lugna dig. Säga att barnen andas.
Börja så.
Stor kram
Så jäkla bra skrivet! Lider själv av den här skiten och det är banne mig inte en dans på rosor… Men som du säger så finns det ofta bra hjälp att få. Jag fick tipset av min psykolog att skriva ner mina katastroftankar när de dyker upp, på så sätt tappar de kraft och får inte lika stort fäste i hjärnan. Hoppas att en dag bli helt fri från detta, då det tar så otroooligt mycket tid och energi, men jag är rädd för att jag bara måste lära mig att hantera dem och på ngt sätt acceptera att dessa tankar är en del av mig. Kram!
Fan vad skönt att höra att vi är fler.. Tyvärr, men ändå skönt. Precis som du säger så ska man skriva ner dem. Därför bloggar jag öppet om det. Så de inte ska få fäste och äta upp mig inifrån. Jag vill oxå bli helt fri och jag önskar att vi alla blir det en dag. Fattar idag inte hur sjutton det ska gå, men vi lever på hoppet. KRAM