Som utlovat kommer här min förlossningsberättelse när Tom föddes för snart åtta år sedan.
För att förstå hur oväntat det var att den skulle starta just den 9e juli så var vi tillsammans på mvc och hade en helt vanlig rutin koll i vecka 36 och inget speciellt fram kom. Utan vi gick hem trygga i att det var en hel månad kvar att boa in oss. Faktiskt så var ingenting ordnat, ingen säng stod monterad, vagnen stod fortfarande hemma hos mina föräldrar och ja jag hade väl köpt några plagg till bebis. Som sagt vi trodde vi hade gott om tid. Tid…något som vi snart skulle inse kunde försvinna väldigt fort.
Väl hemma så meddelade jag sambon att jag tänkte gå och lägga mig en stund jag var helt slut kände jag. Klockan var väl runt halv tre och en timme senare vaknade jag av ett klickande ljud och ja det var vattnet som gick. Det blev en rejäl störtflod av fostervatten på sovrumsgolvet. Lite lagom chockad ropade eller mer skrek jag på min sambo som satt med hörlurar på i datarummet. Vi eller jag ringde förlossningen och de ville att vi skulle komma in, men det lät som om vi skulle få åka hem igen. Så jag velade lite om jag skulle packa något eller inte. Det blev en liten väska packad innan pappa kom med bil och skjutsade oss.
Väl inne på förlossningen så satte värkarna igång, de första. Så ett tag blev vi kvar då. Trots att jag bara var öppen en centimeter, så detta skulle ta tid. Jag andas genom mina värkar en efter en, inte så tätt men hyfsat jobbiga för att helt enkelt tillslut känna att nu måste jag få smärtlindring, jag hanterar inte detta längre. Fortfarande inte mycket till öppning, så det rådgörs vad jag ska få. I och med mina värden på trombocyter/ trombocytios så vill de inte sticka i ryggen så ryggmärgsbedövning är uteslutet. Jag får morfin, härliga, juvliga dimma. Jag känner mig bedövad och genom värkarna så hallucinerar jag mig framåt. Tillslut går även detta ur och verkligheten slår emot mig med full kraft. Det är en smärta som får mig att gå i atomer jag trycker på personalen som kommer in och undersöker och går sedan iväg för att se vad som kan ges tror jag i alla fall. Jag hinner i stort bara släppa iväg dem innan jag säger till sambon tryck igen de måste komma. De är dock redan på väg. För nu är jag öppen nio centimeter och det är krystvärkar på väg. Dock är liten påverkad och pulsen går ner. De slänger mig på sidan får fart på pulsen för en stund. Sedan kommer läkaren lägger mig på rygg undersöker och pulsen går återigen ner. Nu hjälper det inte med att förflytta mig utan läkaren tar upp sin sökare och säger vi väntar inte längre sedan är jag på väg ut ur rummet till operationssalen. Jag sövs och bara några minuter senare är kotten ute med så kallat katastrofsnitt eller urakut och på bättringsvägen. Först är han rejält medtagen och skickas ner till neo. Sjäkv ligger jag på uppvak och vet väldigt lite. Känner mig bara bedövad. Klockan är 01.06 och min son är född.
När jag väl lämnar uppvak och kommer till BB så är ju inte min son där; däremot möter sambon upp och det känns lite tryggare. De frågar om jag vill träffa mitt barn. Ja, det är väl det enda jag vill att få hålla för första gången. Så de skjutsar ner mig i sängen till neo och där lägger de honom till mig. Tyvärr är jag fortfarande påverkad av narkos och förmodligen också chocken över hur allt blev. Så jag känner just där och då ingenting.
Lyckan är dock stor över att han mår så pass väl att han får följa med upp till specialist BB. Vi får ett rum klockan är nu runt fyra och tack och lov är sängen bredvid tom så sambon får stanna. Vi sover lite och någonstans på morgonen inser jag att jag inte fått i mig något sedan typ lunch.
Tiden på BB kan beskrivas som en ren plåga där jag längtar hem och längtar efter min sambo som bara får vara där på besökstider. Delar rum med annan mamma vilket gör att jag känner mig övervakad och ofri. Ser hem genom fönstret vilket inte underlättar så ja när de äntligen ger sonen ok stämpeln och vi får åka hem så är jag överlycklig. Hemma i tryggheten kommer allt naturligt och jag kan äntligen slappna av.
Här tänkte jag avluta min berättelse, men det finns anledning att kika tillbaka nu när det börjar bli dags för en ny förlossning och vilka tankar jag har med mig dit.
Senaste kommentarer