Idag vill jag åter igen ta upp hur det är att leva med ett dolt handikapp. Mitt handikapp är min gravt nedsatta hörsel som jag har lärt mig leva med, men som andra har svårt att förstå.
Jag har svårt att tala i telefon, speciellt med män som har kraftig bas röst, det blir mest en gröt. Störst problem är detta när man är tvungen att ringa någon myndighet. Jag har vid tillfälle bett om att få bli kopplad till annan person.
Jag pratar lätt lite för högt eftersom jag inte riktigt hör mig själv, senast var det på bussen till Uppsala som en kvinna sa åt mig att jag talade för högt när jag ringde hem för det sov människor på bussen. Jag blev så paff så jag la på, men nu i efterhand kan jag känna mig sårad för vad sa att deras rätt är större än min rätt att få tala med min familj. Som sagt andra har svårt att förstå och visa hänsyn.
Jag hör fel, det har jag gjort såmånga gånger och det blir då ofta missförstånd, det finns en mängd ord som låter allt för lika eller det faktum att det är fruktansvärt lätt att skrämma mig eftersom jag oftast inte hör när någon kommer om jag inte ser personen. Detta utnyttjas frekvent av sonen som älskar att skrämma mig eftersom jag reagerar så kraftigt.
Det finns dock hjälpmedel och jag har hörapparater som hjälper mig i min vardag, dock är det ingen dans på rosor det är fortfarande jobbigt när hjärnan går på högvarv av alla ljud som den ovant registrerar och tolkar. Detta gör en ljudkänslig och trött efter en hel dag. Så då ser jag gärna tv eller film med enbart text och stänger av ljudet. För mig är det avkoppling.
Varför hör jag så dåligt, jo mina höselceller blir färre och färre eller så jobbar de långsammmare. De vet inte riktigt mer än att det har med hörselcellerna. Jag får därmed sämre och sämre hörsel. Förmodligen så kommer denna sjukdom att göra mig döv. Frågan är inte om utan när. Det skrämmer mig inte, det som skrämmer mig är att förlora tystnaden, att få tinnitus. Därför är jag noga med hörselskydd vid kraftiga ljud och musikevenemang.
Min hörsel förändrades väldigt fort i tonåren och har stannat av nu, så förhoppningsvis kommer jag att höra länge än.
Mina rosa hörapparater, jag älskar rosa och Tom valde dessa åt mig. Det är kul att de inte längre bara finns i beige. Det var mina första och ja de köndes bara tråkiga och för gamla människor jag var 20 år och inte redo för detta. Hade det funnits färg då hade det varit lättare och kanske svårare då ville jag nog bara dölja dem och ja färg gör att de syns. Nu är jag däremot lycklig för mina små söta rosa öron som gör mitt liv lättare. De är dessutom så mycket mer avanserade än de gamla och därför lättare att använda. Det är ju inte bara en förstärkare utan en dator som känner till alla olika nivåer av mitt hörselfel. Jag avslutar här och lämnar öppet om det finns frågor så ska jag försöka svara.
Senaste kommentarer