Just nu hinner jag knappt med mig själv, allt går för fort och det känns som om det inte finns utrymme varken för sjukdom eller drömmar.
Det skrämmer mig rätt mycket att det är så mycket att det inte längre finns fantasier eller drömmar. För är det något som jag alltid haft så är det mängder med fantasi och så klart drömmar.
Tillbaka till verkligheten så hade sonen det jätte bra, han hade sovit gott, ätit bra och så klart lekt mängder. Jag är imponerad av hur duktig han är att klara sig själv utan oss, jag var absolut inte så självständig när jag var så liten. Jag längtade hem och skulle mina föräldrar ringa så ville jag hem direkt. Han är liksom min super kille.
Senaste kommentarer