Idag när vi kom hem från dagis sätter sig sonen direkt ner på hallmattan och säger ”jag är skit trött idag”
Det var nnog första gången han använde det ordet pappa frågade ” vad sa du?” och han upprepade exakt vad han just sagt. Ja ja någon gång kommer ju de oönskade orden och det var ju inte det värsta.
Annars har det varit en sådan där dag som man önskar att man kunde glömma, mycket förflutet som kom upp till ytan, hade ändå ett bra samtal med en chef och fick ett bra löfte. Allt ska inte behöva tas upp och man förtjänar att få börja om igen. Det var länge sedan jag fick panikångest på jobbet, men idag var det så nära. Fan ta allt.
Det har varit mycket ur det förflutna på sista tiden mycket som är så svårt att tala om, jag var med om en händelse som på några minuter skickade mig tillbaka till högstadiet. Så många år sedan, men ändå väcks så många känslor. Jag var mobbad. Det var subtilt; utfrysning och en hel del elakheter. Det här med att låtsas vara snäll med en inbjudan för att sedan avvisas och få höra att man inte är välkommen. Bjudas med att äta och sedan se till att man inte fick plats vid bordet. Det var ständigt en känsla av att inte vara välkommen och ibland inte ens finnas till. Jag minns fortfarande känslan av att undra om jag verkligen fanns till eftersom jag inte verkade synas.
När vuxna människor gör liknande saker så skrämmer det mig. Jag hoppas att jag kan ge min son mod att vara där för andra.
Det blev ett verkligt alvarligt inlägg idag så jag tror att jag låter det vara så. Avslutar med en bild på min älskling som verkligen får mig att skratta.
Senaste kommentarer