Jag har aldrig sett på mig själv som en sådan person som måste prata med någon psykolog eller kurator. Jag har nog alltid sett mig som ganska stark och lyckligt lottad. När vi var på återbesök hos barnläkaren så frågade hon om någon av oss ville prata med någon. Efter att ha fått sjukdomsbesked (Emils epilepsi) så är det vanligt att föräldrar behöver lufta känslor och tankar. Men både jag och Andreas sa att vi inte behövde.
Men nu börjar jag ändra mig. Idag ringde de från förskolan. Emil hade fått ett anfall. ”Jag kommer direkt” sa jag och stack direkt från lektionen. Jag bokstavligen sprang ut ur klassrummet. Eleverna fick sprita bord och plocka ihop, jag skulle bara hem. Jag körde till förskolan med en orolig själ. Väl där mådde Emil bra och anfallet hade varit kort.
Hela dagen har jag oroar mig för Emil. Trots att han har mått bra. Jag är ständigt orolig och det äter mig. Jag blir svagare bit för bit. Nu är det kanske dags. Det är nog nu som någon utomstående måste komma med verktyg för att laga ihop bitarna som successivt går sönder av oro.
