Jannice

God morgon! Hoppas ni har sovit gott inatt :) Jag somnade lite väl sent men det har sina orsaker..

Igårkväll var jag på Amandas skola för att titta på en liten konsert med klassorkestern :) Amanda spelade klarinett och hon var så himla duktig, jag har nog aldrig sett henne så fokuserad ut förut.
När dom hade spelat klart så fick de massvis av applåder och sedan började alla att ropa i takt ”En gång till, en gång till, en gång till”. Precis vad de ville, då körde de ett extranummer med en egen rap som de hade skrivit :)

Eftersom att jag var på konsert så missade jag min träning med laget. Men träna skulle jag ju göra ändå så jag tog med mig Nora ut i spåret. Tanken var först att vi skulle köra samma upplägg som mitt lag men Nora hade lite ont i ena benet efter en cykelvurpa tidigare på morgonen så därför tänkte jag att lite lugn jogging i det långa spåret var en bättre idé.
Den slingan är 8,5 km så jag sa till Mats att jag hade som mål att komma runt på en timme så vi skulle nog inte bli så sena hem.

Ni som följer mig på Instagram (janniceskoglund) såg att löpturen blev lite längre än så ;)

När vi kommit drygt 6 km så fortsatte vi på vägen vi sprang på (och missade tydligen att vi skulle vika av upp i skogen) och när vi kom till en fyrvägskorsning så kändes allt bara så fel. Vi såg inga skyltar om var vi skulle och vi hade ingen aning om var vi var. Jag slog igång GPS:en men den gjorde oss inte klokare och batteriet på telefonen höll på att dö. Jag hoppades på att det skulle hålla en liten stund till iallafall om vi skulle behöva ringa efter någon som kunde komma och leta reda på oss :P
Efter en stunds funderande så bestämde vi oss för att spring tillbaka på den väg vi kom ifrån för att leta oss ut på någon annan väg där jag kanske känner igen mig litegrann iallafall ;)

Efter någon kilometer så hittade vi den där stigen vi skulle ha svängt av till, TJOHOOO!!

Vid den här tidpunkten så hade Nora börjat få spagettiben och jag ont i fogarna här så vi varvade mellan att jogga och gå. Alltså känslan när jag såg att vi bara hade några hundra meter kvar till bilen var obeskrivbar! Jag sprang resten av vägen och trotsade smärtan.

Nora var helt färdig och jag har lite svårt att röra mig när vi kom fram. Men vad fan, vi joggade iallafall 7-8 km av den där jäkla milen!! :D
Och jag hade en jätteskön och lätt känsla i kroppen fram tills att vi sprang vilse så jag har ju inte alls några problem att springa 5 km i lagom takt som var mitt mål under sommaren!

Mats ringde när vi precis hade kommit fram till bilen, han var lite arg för att jag inte hade hört av mig. Han hade hunnit bli orolig eftersom att vi hade varit borta i nästan 2 timmar… FÖRLÅT IGEN ÄLSKLING ♥

Idag har jag väldigt svårt att röra mig, har ont i fogarna och i båda knäna.
Om vi hade sprungit rätt från början så hade det nog varit en alldeles lagom sträcka för min kropp men 1,1 mil blev visst lite för tungt ;)
Men jag ser fram emot att springa snart igen!

Så anledningen till att jag somnade alldeles för sent inatt var att vi sprang vilse i skogen ;)

Hoppas ni får en fin dag ♥
Kram!