Angelica Lagergren

Att få en panikångestattack inför alla

Igår var jag och Jessica på en mysig julkonsert på Hovet i Stockholm. Konserten heter ”This is Christmas” och det är Hillsong som arrangerar den. Jag har varit på den en gång innan, det men det är många år sen. Då var det inte alls lika stort som det är idag. Alla som läser bloggen kanske inte vet att jag är troende, men det har jag varit så länge jag kan minnas. Jag döptes i Hillsong i vuxen ålder, men på senare år har jag inte varit där så mycket. Jag trodde faktiskt att jag hade skrivit ett inlägg om min tro, men nu när jag försöker hitta det så nej, det kanske jag inte har gjort. IMG_0190 Jag var lite orolig innan vi skulle på konserten. Dels för att jag vet att den här typen av event berör mig. Jag är en känslig själ och barn som sjunger får mig ofta att gråta. Jag har lätt till känslor, alla typer av känslor. Sen vet jag att jag lite stängt av min tro… Och när den kopplas på kommer också mycket känslor. Men sen var det riktigt tufft eftersom jag drabbades av en panikångestattack senast jag var bland så mycket folk. Även om min panikångest då inte bara berodde på alla människor var det en speciell känsla att utsätta sig för så mycket folk igen. Det gick bra, faktiskt hur bra som helst.

IMG_0194

Det var när jag och Stefan var i New York som det hände sist. Vi var på en basketmatch och jag var tvungen att gå därifrån. Jag vet inte om jag skrev något om det då, eller om jag låtsades som ingenting. Men jag lämnade matchen i panik. Jag mådde riktigt, riktigt dåligt. Jag promenerade ensam genom ett regnigt New York och försökte ta djupa andetag. Usch, jag blir alldeles ledsen av att tänka på den stunden. Jag önskar att jag idag kunde gå tillbaka till den Angelica och krama henne hårt. Säga att det kommer att kännas bättre. Du kommer att bli starkare. Jag minns kvällen med Johanna i New York. Vi gick på toaletten tillsammans under parmiddagen och var borta i nästan en timme. Det var så skönt att få prata med Johanna och berätta om allt som kändes tungt och för jävligt.

Jag minns när vi satt på IHOP i New York och åt frukost och Bella gick ut med att hon skulle skiljas. Då grät jag. Jag grät och grät och grät och sa till Stefan att jag absolut inte ville skiljas. Det var ju inte vår plan då, att vi skulle göra det. Nu blev det så. Jag vill lägga 2017 bakom mig nu. Jag är så klar med det här året och så redo att ta mig an 2018. Mitt år.

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Elin

    Jag är så imponerad av din styrka och driv Angelica! Du inspirerar att våga, se framåt och tänka positivt trots det du varit med om under det här året. Men också att få känna alla känslor och vara svag ibland. Du skriver så ärligt och fint. Blir alltid rörd när jag läser dina inlägg. Önskar dig allt gott och ett jäkla bra 2018!! Kram

  2. Emma

    Fantastiskt gjort av dig att våga gå på konserten, fast du hade rädsla utifrån tidigare erfarenhet. Man växer när man gör saker som är jobbiga, man blir starkare. Jag har med ångest problematik och tyckte det var jobbigt att sova själv, när jag fixade det när min sambo var borta så blev jag så stolt och kände mig så stark. Jätte bra att du så öppet pratar om ångest.

  3. C

    Vet du vad Jessica?
    Jag känner inte dig personligen..men av vad du delar med dig så tycker jag att du är en genuint fin människa.
    Kämpa på,livet kan vara så förjävligt orättvist ibland..men du är inte ensam. Girlpower!
    Jag önskar dig en riktigt god jul och ett gott slut på detta året.

  4. Natalie

    Jag är uppvuxen inom kyrkan men lämnade den tron för många år sen. Jag blir ändå så berörd av julkonserter! Jag var också på Hillsongs julkonsert igår och jag grät flera gånger för att jag blev så rörd. Försöker tänka att det är vackert att kunna uttrycka såna känslor även i sammanhang där man inte ”borde”

  5. Paulina Gunnardo

    Åå.. jag är likadan. Också troende, och har varit länge fast lite av och till innan jag verkligen landade i vad jag trodde på. Har heller inte alltid levt så religiöst.. Och när jag väl närmar mig det kommer MYCKET känslor. Så det där känner jag igen <3
    Jobbigt med paniken.. vidrig känsla. I feel you <3

  6. Emelie

    Kram ❤ jag var på en julkonsert för några veckor sedan med min man & hans kollegor, extremt mycket folk och mitt i allt fick jag en panikångrstattack och var tvungen att gå därifrån. Man känner sig så fruktansvärt liten & ensam. Och undrar varför man inte bara kan skratta & ha kul som alla andra. Förstår precis ❣️