…lycklig! Att få hämta barnen från förskolan, fråga hur deras dag har varit vid nattningen. Lägga sig mitt emellan båda barnen när det är dags att sova och känna total kärlek. Det är det lilla som blir det stora nu. Förut uppskattade jag inte allt med barnen på samma sätt som jag gör idag. Jag tog vår tid tillsammans för given och insåg inte att den hade ett slut.
Jag hade ingen aning om hur mycket hjärtat kunde växa när man blev mamma. Men det gjorde det. Jag önskar verkligen att alla som vill bli föräldrar får uppleva det på ett eller annat sätt. Kärleken till de här två minimänniskorna växer sig bara större för varje vecka som går. Men det är inte bara glädje. Tyvärr.
Att vara ifrån Alice och Philip halva tiden gör fortfarande så ont. Att de kan växa och utvecklas så mycket på bara en helg är helt galet. Jag förstår inte hur det går till. Men igår när jag hämtade Philip på förskolan sa Jessica också ”Hur kan han ha vuxit så mycket under helgen?”. Jag missar så mycket och det gör satans ont. Det finns inte något sätt jag kan påverka det på och det gör fortfarande ont.
Jag vill att de ska ha världens bästa relation till sin pappa. Jag får liksom bortse från mitt eget ego och se till barnens bästa. Alltid. Det är så det ska vara. Men bara för att det är så kan jag inte sluta känna. Jag kan inte stänga av sorgen som bor där inne i själen. Sorgen över att det blev som det blev.
Ni vet känslan när man bara vill krama, krama, krama. Jag vill stoppa tiden här och nu. Få vara deras mamma alla dagar. Jag får tänka ”här och nu” och jag vet att jag är deras mamma alltid, även när jag inte får vara nära. De finns alltid i mina tankar och i mitt hjärta. Och ingen ta ifrån mig rollen som deras mamma.
Hoppas innerligt att hålet i hjärtat kommer att kännas bättre med tiden! Det berör mig så väldans, trots att jag på långa vägar inte har barn.
Vad fin sista bilden på dig och Philip var!
Tycker du inte Alice är för stor för napp?
Vi försöker begränsa användet av napp, men jag gör ingen stor grej av det. Vi jobbar med lite annat just nu! 🙂 Ett steg i taget.
Tack Johanna! <3
Ingen av oss läsare vet ju varför det
Tog slut mellan dig och Stefan, men du har varit tydlig med att ni inte har haft en så bra relation tidvis. Vill bara säga att jag tycker du är så klok och stark som kan lägga er relation sinsemellan åt sidan och sätta barnens bästa främst. Det vittnar om en mognad och en eftertänksamhet som fler borde ha. Du kommer gå stärkt ur det här och finns lyckan i ditt nya liv, det är jag säker på!