Att vakna upp och känna sorg
Jag vaknade precis som många andra upp till den hemska nyheten med attacken i London. Jag finner inga ord. Jag är rädd att det här blir en vardag, att man ska behöva vänja sig att få nyheter i mobilen om terrorattacker världen över. Mest blir jag orolig för mina barn, jag vill att de ska få vara trygga. Jag tänker på barn i de krigsdrabbade länderna där skjutningar och hemskheter ÄR vardag. Fruktansvärt. Kan vi krama varandra lite extra idag? <3 Vi måste få ett slut på dessa attacker.
Här hemma stängde jag av nyhetsmorgon och låter barnen leka istället eller kolla på en film. Annars brukar jag ha nyhetsmorgon på när vi äter frukost. Alice är så pass stor nu att hon börjar ställa frågor när hon ser saker på tv. Jag tycker att det är onödigt att mata de med alla hemska bilder och samtal och död. Hur gör ni hemma hos er? Hur förklarar ni allt hemskt som händer i världen? Jag tycker att det är svårt. De är fortfarande så små, mina älskade barn.
/Angelica
Eftersom jag har en tonåring pratar jag ju en del om sakerna. När han var liten undvek jag det tills han själv började ställa frågor. Han var liten när Engla försvann och visade sig sedan vara mördad. Då däremot förstod han ju att något hänt för alla pratade om saken, tror det blev lite extra eftersom vi bor i Dalarna och mördarens första (vad man vet) offer var här i stan. Folk hade ju oroat sig för vad han då kallades ”Pernilla mördaren” och sen när han äntligen åkte fast så var ju stan lite i chock eller vad man ska säga.
Var ju ett barn som mördats då så pratade på lugn nivå med honom. Jag har alltid bemött hans frågor, kanske mest för att min pappa dog när jag var barn själv. Döden blir liksom lite mer normaliserad då på något märkligt sätt.