Angelica Lagergren

Energin är inte på topp efter den här helgen. Den nio timmar (eller mer) sammanhängande sömnen under natten till idag är ett bevis om något på det. Det tar på krafterna att hela familjen är sjuka exakt samtidigt. Framför allt med två barn. Både de fysiska krafterna men också det psykiska är nere på lägsta nivåer. Det krävs en paus nu. Både jag och Angelica går runt och fullkomligt pyser. Det skaver. Det gnager att vara så nära och instängda i karantän med så lite energi över till annat än att ta sig själv genom dagen.

Imorgon får vi en paus. Barnen ska åter till förskolan. Jag och Angelica ska iväg och jobba på varsitt håll. Det kommer att finnas tid. Tid att sakna. Tid att uppskatta sig själv. Tid att uppskatta resten av familjen. Tid att uppskatta Angelica. Inte irritera mig på att hon tar för lång tid på sig för att skriva ett blogginlägg, eller svarar på lite jobbmail. Eller duschar och tvättar håret när hon precis innan sa att hon inte skulle tvätta håret. För jag har gjort exakt samma saker. Bloggat lite långsammare än vanligt, svarat på ett jobbmail för mycket, stannat kvar i duschen och njutit över att det varma vattnet sköljt över kroppen som är helt orkeslös. Ingen är perfekt, det är lätt att inse det en stund i efterhand och reflektera över det i lugn och ro. Närhet är bra men distans är nödvändigt. Saknad är livsviktigt. Imorgon kommer jag att sakna henne. Då kommer det inte att pysa eller skava längre.

/ Stefan

PS. Jag hoppas att hon gråter när hon läser det här. DS.

((Hej, hej! Angelica här! Ja, jag grät. Och ja, jag kramade Stefan och sa förlåt för att jag är rätt så jobbig att ha att göra med. Men jag tror att jag har PMS nu också. Vi säger så!))