Eller? Jag har velat ha en hund enda sen den dagen vår älskade yorkshireterrier Mimmi fick somna in. Det har inte funnits tid att ha en hund och det finns inte tid till det nu heller. Jag tänker att den tiden kanske finns längre fram, när barnen är större och kan gå hem från skolan för att ta ut huden. Att hela familjen kan hjälpas åt. För mig är det också viktigt att alla i familjen vill ha ett husdjur, det vill inte Stefan. Så hos oss kommer det inte flytta in någon hund eller katt de närmsta året. Vi får helt enkelt nöja oss med att gå över till Jessica och Ibbe som har katten Signe.
Alice älskar Signe och tycker om att pussa på henne och klappa på pälsen.Vi lär henne att hon inte ska jaga Signe, utan att Signe får komma till henne om hon vill gosa. Jag frågade igår på instagram om mina följare har barn och husdjur och om de tyckte att det var en bra idé. Många svarade ja, det går hur bra som helst med små barn och djur. Men många svarade också att det inte alls går bra. Att de haft katt som rivit barnen i ansiktet eller hundar som inte varit så snälla…
Jag är inte helt övertygad om att Mimmi hade älskat mina barn. Jag vet att Alice och Philip hade älskat henne, men hon var en hund som inte älskade barn. Hon var aldrig dum eller så, men när barn närmade sig henne kröp hon liksom ihop eller försökte springa iväg. Men det var nog för att barn hade en förmåga att jaga henne och att hon väldigt sällan träffade kids. Hur som helst lever hon inte längre, så det är inget jag behöver fundera mer på nu. Gud vad jag saknar henne. Hon var verkligen en familjemedlem. Jag ville att Alice skulle heta Mimmi men vi bestämde oss för att det hade varit lite konstigt. Men nästa barn, ja, det kanske får bli en liten Mimmi i alla fall.
Mimmi älskade havet och kunde strosa runt på klipporna i evigheter.
Vi åkte till ett favoritställe inne i stan hennes sista dag i livet. Kanske en av de värsta dagarna i mitt liv. Det är det jobbigaste med husdjur, att de en dag inte finns längre. Det är såklart värt all kärlek man får, men den där smärtan när döden är ett faktum är inte bra. Den är hemsk.
En annan dröm är att en dag ha en häst… Men den tiden är sannerligen inte nu.
/Angelica
Vi hade en omplaceringshund när vi fick första barnet. När han var 11 månader hasade han sig försiktigt fram och la handen på hennes rygg. Hon tittar på honom i ögonvrån och som en blixt från klarblå himmel bet hon sig fast i hans i ansikte.
Jag försökte få upp mitt ben mellan hennes käft och hans ansikte men hann inte, det tynger fortfarande mitt samvete.
Jag skrek och sparkade henne 4 gånger i sidan innan hon till sist släppte honom. Jag slet upp honom från golvet, blodet forsade över kinden och på mina kläder, jag tröck honom mot min axel för jag ville inte se hur illa det var. Sprang ut i trappen och mötte en granne som hört mina skrik. Jag skakade som ett asplöv och hyperventilerade….
På sjukhuset ville de söva sonen för att se hur djupt såret var. Kinden var likblek. Men det räckte med att tre sköterskor tvångshöll honom och dom kunde konstatera att betten missat tårkanalen, ögat och en körtel med knappa millimeter. Hans syn var alltså inte förstörd.
Det här gör fortfarande så ont i hjärtat och mitt samvete är riktigt tungt. Alla dessa ”tänk om…”.
Hunden avlivades samma dag. Konstigt nog sörjde jag henne länge och kan sakna hennes bus, så som hon var innan sonen föddes, ibland. Men aldrig mer en hund. Aldrig mer.
Hallå igen. Sen tycker jag att det är även nyttigt för barnen att växa upp med djur, om man nu har möjlighet till det, tror barnen får en annan typ empati och lär sig att vara aktsam mot djuren,respektera djurlivet på ett annat sätt, finns inget värre när ett gäng små ungar bara springer emot mig och skriker får jag hälsa, då är det stopp för min del.man måste lära barnen att man inte går fram till främmande hundar på detta sätt.och tyvärr händer detta rätt ofta. fattar inte att vissa föräldrar inte kan lära barnen nåt vett från start gällande hund ute.
Jag ser inga problem med att skaffa katt med barn, skaffade en till katt när vår dotter var 1,5 ungefär, var lite jobb att lära henne att inte lyfta henne eller hålla hårt. Men det har gått bra och vi hade ju en vuxen katt sen innan så det kanske hjälpte ?
Däremot, med tanke på ditt inlägg om att ro båten i land, så skulle jag nog avvakta med katt om jag var er. Det är ett jobb att skaffa kattunge, dom är överallt och ingenstans, behövs ofta tränas på att bli rumsrena osv. Tror att det kan bli en adderad stress för dig Angelica. Men detta är ju såklart bara min åsikt utifrån det jag kan läsa här ?
Det är supermys med kattungar men fan vad jobbiga dom kan vara haha ??
Nja alltså jag rekommenderar inte hund och barn. Eller nu uttryckte jag mig fel! Om barnen kommer först, eller om man har en hund som gillar barn och är tolerant så absolut, om man har tid! Vår hund är snart 9 år och tycker inte om barn! Hon är liten och har fått utstå endel av mina syskonbarn. Nu när vi har egna barn (äldsta är två) så måste man passa för hon blir jättesur vi så fort han kommer nära. Hon har aldrig gjort något mer än markera men det är jobbigt att inte känna att man litar på henne. Har absolut inte hjärta att göra oss av med henne då vi haft henne sen hon var valp. Men om det någon gång blir en till hund efter henne så blir det när barnen är så pass stora att de förstår att man måste ha respekt.
Ja detta med djur och barn. i vår familj har det alltid funnits djur, hamstrar, kaniner katter och hundar i olika omgångar, och aldrig tyckt att det var ett problem, tror snarare att man gör det till ett problem bara för man har barn eller arbetar olika tider, men nåt vet jag i alla fall. och det är att inte kräva barnen på detta ansvar, hu som haver så har vi det största ansvaret, och ärligt så skulle inte jag släppa ut mina hundar med barn. kan ju hända vad som helst, och barn kan nog inte ta ett sånt ansvar, nu behöver det ju inte vara problem med familjens ev hund men finns rätt konstiga hund ägare ute i naturen. lösa hundar och även aggresiva fast dom är i koppel, tror inte att barn kan hantera en sån situation. detta är min personliga tankegång och har haft hund sen 1978.
Jag tänker att det kanske är enklare också när man tar en hund ellet annat husdjur till familjen när barnen redan finns där med i bilden från djurets ”början”. Inte för att påstå att man inte kan göra tvärtom för det är ju klart. Våran vovve var ca 1 år när sonen föddes, såpass ung så han är ju van vid barn sen han var relativt ung och har aldrig varit sotis. Dock släpper jag inte ögonen en sekund från dom när dom är riktigt nära varandra.. för våran grabb kan bli lite väl burdus ibland. ? Sen litar jag ju inte på något djur/barn i samspel helt till 100% heller.
Vi har en york 🙂 han är hur go som helst. Vår dotter älskar Bertil men Bertil älskar inte Ronja på samma sätt. Fick precis vår son som Bertil kommer tycka om tills han kan krypa och gå. Tror barn med djur omkring sig blir snälla barn. (Barn utan djur blir oxå snälla såklart) men tror man lär sig mycket på att ha djur,
Det funkar okej med djur och barn, vi har två hundar på snart 11 och 7 år. Våra barn är 3 och 1.
Det är svårt att få tid till hundarna. Men man gör så gott man kan.
Jag är noga med att barnen ska behandla djuren med respekt. Lär man dom det, så funkar det okej. 🙂
Jag har en liten hund på 7 år som varit som min bebis, ända fram till att vår riktiga bebis föddes för 4 månader sen. Får så dåligt samvete! Hon är inte heller direkt barnkär och avskyr mina syskonbarn. Tror dock att det kommer bli bättre med tiden! Tror oxå att om man köper ett djur när man redan har barn så är det nog lättare och man kan lära både djuret och barnet att vara försiktiga med varandra!
Haha! Mimmi namn för ett barn, jag skulle ej välja att nämna mitt barn efter mitt husdjur. Jag tror att när man väljer ett namn för barnet och träffar den man ser om det är namnet för den. Lycka till ! ?