I samarbete med Försäkringskassan
För ett tag sedan var jag och Angelica och spelade in en film för Försäkringskassan och deras kampanj fifty-fifty. Lite längre ner i blogginlägget kan ni se filmen som vi gjorde en solig eftermiddag inne i stan. Ni kan också läsa mer här på Försäkringskassans hemsida.
När jag fick veta att Angelica var gravid var det en självklarhet för mig att vara pappaledig lika länge som Angelica skulle vara mammaledig. Vi började pratade om det ganska tidigt och Angelica var inte alls inne på samma spår. Hon hade sett framför sig hur hon skulle vara hemma minst ett år och att jag skulle få ett par månader. För att det är så man gör. Jag gav mig inte. För mig kändes det viktigt med en tidig anknytning till våra barn och att bygga en trygg grund för vår relation. När jag berättade hur jag kände för Angelica förstod hon mig bättre. Vi bestämde att dela 60/40 och hon var hemma med Alice de första nio månaderna.
För mig var min föräldraledighet otroligt viktigt, jag ville från början vara en lika stor del av våra barns liv som Angelica. Det var mitt bidrag till att ge Alice och Philip en trygg tillvaro där man kan gå till både mamma och pappa oavsett vad, om man var ledsen, glad eller gjort sig illa. Med två små barn går det självklart i vågor vem de kommer till när något har hänt. Alice är inne i en period där hon är väldigt mammig, men det kompenseras upp av att Philip är otroligt pappig. När jag var föräldraledig med Alice tog det ungefär tre veckor innan hon vände från att det bara var mamma som gällde till att det bara var jag som dög. Det var några kämpiga veckor hemma tillsammans utan Angelica till en början. Men när det vände var det en helt fantastisk känsla första gången hon ropade ut ”PAPPA!” i en situation där det tidigare enbart hade varit ”MAMMA!”.
/ Stefan
Blir bara ledsen över det du skriver. En mamma har en kropp som ända från det att man blir fertil på något sätt är upptagen med barnafödande. Även om man inte får barn är det så. Vi menstruerar, har ägglossning…känner av kroppens vågrörelse och kretslopp. Det här finns medvetet eller omedvetet i våra sinnen…många flickor tänker mycket på det där med att bli mamma om hur det kommer vara att ha ett barn i magen, föda det, amma det…mentala förberedelser som redan innan barnet finns skapar anknytningsband. Och sedan får man ett barn i magen. Det finns därinne på riktigt. Man känner barnet, lär känna det, redan innan det kommit ut. Och så förlossning…skörheten efteråt…både fysiskt och psykiskt. Enheten som mor och barn formar och som pappan omfattar som en helhet…hans uppgift är att värna både mor och barn. Ev amning skapar ännu starkare band. Det här är känslor som går bortom millimeterrättvisa. Och sen ska då pappan ta över. Mamman ska klippa av det hon och barnet skapat…inte av egoism utan bara för att naturen tänkt ut det så. Barn är inga saker. Inget man delar på precis som man delar en pizza. Jag tycker att det är väldigt sorgligt att vi mammor har blivit berövade vår självklara rätt att få vara mammor. Men det gäller att välja make noga. Och personligen är jag glad över att ha en man som har värderat mig som mamma och respekterat mina känslor inför det där med att ta hand om barnen. OCH som ändå skapat starka band med sina barn. Och jag är extra glad över att ha en man som tycker att barn hör hemma i hemmet och som stöttat mig i att vara hemma mycket, mycket längre än de där föräldradagarna vi fått av staten. Vi har nu 7 barn tillsammans och jag är hemmamamma med dem. Min make tjänar pengar nog för att kunna försörja oss utan något stöd från staten. Och det är en befrielse att kunna skita i allt vad föräldradagar heter och börja leva ett liv utan att räkna dagar, vab, ersättningsnivåer, fundera över vad som är rättvist…bara koncentrera sig på att vi som familj ska ha det så bra som möjligt.
Jag tycker att det var bra av dig Stefan att du stod på dig att du också ville vara hemma:)
Jag och min sambo har delat helt lika på föräldraledigheten. Skillnaden ör att jag var hemma på heltid de första fyra månaderna och har sedan dess jobbat deltid, medan pappan har jobbat deltid (jag har jobbat lite mer) sedan dess och gör så ff. Jag tycker att det är helt i sin ordning att staten bestämmer över föräldraledigheten. Föräldrar får pengar av staten för att kunna vara hemma med barnen och det är en lyx vi har i det hör landet, och något som är unikt om man ser till andra länder i västvärlden.
Vill bara säga att ni är grymma i kampanjen ?
Här hemma har vi gjort lite annorlunda med vår föräldraledighet till vår dotter. Jag var hemma i 3 månader sen tog pappan över och var helt hemma med henne i 1.5 år innan hon började på förskola. Det funkade kanon för oss och det var oxå det bästa valet. Min man ville vara hemma så mycket som möjligt med vår dotter och jag kände att jag gärna ville jobba (massa bakomliggande orsaker till att jag ville/behövde det)
Tycker att alla familjer får välja själva hur dom vill/måste göra men tycker att det är bra att det pratas om att dela så lika som möjligt för det gynnar alla speciellt barnen.
Verkligen kul att se att ni är med i kampanjen. Har sett att kampanjen än så länge får oerhört mycket skit från kvinnor som hävdar att staten inte ska lägga sig i. Det är ju i princip alltid kvinnorna som klagar när det pratas om att man ska ta ut föräldraledigheten mer jämställt. Jag tror många män skulle vilja vara hemma längre men i vissa fall vet inte ens pappan om att han har rätt till hälften av dagarna, vissa tror att det enbart är de 69/90
Dagarna som är pappans. Där måste man jobba med upplysning kan jag tycka.
Jag tycker inte man ska lagstifta om 50/50, det finns familjer där det inte funkar att dela, men i många fall är man lite snabb att skylla på tex ekonomi.
Jag har börjar jobba efter att ha varit hemma 11 månader, min man ska nu vara hemma ungefär lika länge. Jag tror detta är jättebra, dels för vår son men också för oss som föräldrar.
60/90 dagarna ska det stå!
Öh vad är detta för slags pappor du hittat?? Hur svårt är det att göra lite research på hur föräldrapenningen funkar innan man får barn?
Jag håller inte med om att det ”i princip bara är kvinnor” som tycker det är kasst att politikerna sätter sig över folk och bestämmer att de vet bättre än respektive familj vad som funkar. Min man hade gärna varit ledig längre men i och med hans jobb som egenföretagare funkar inte det, han förlorar inkomst och kunder och det hade varit katastrofalt om han var borta 9 månader i sträck. Han klagade friskt när detta förslag om 30 extra dagar bestämdes.
Det är lååååångt ifrån alla familjer det funkar att dela 50/50 för.
Väldigt många av de samtal som inkommer till Försäkringskassans kundcenter och handlar om föräldrapenning handlar om att mammor ringer in och frågar – hur många dagar har jag kvar och hur gör man så att pappan kan avstår sina dagar?
Dessutom är det väldigt intressant att det alltid är manliga egna förtagare som inte kan vara hemma, hur gör de kvinnliga egna företagarna?
Av mina bekanta har de kvinnliga företagarna exakt samma problem! Min bästa vän skulle gärna se bort alla sina dagar till pappan tex.
Nu var det här mitt exempel och det är så det ser ut i min familj.
För oss har det också blivit självklart att dela någorlunda lika. Min man hade ungefär samma inställning som angelica först att han trodde att kvinnor ”vill” vara hemma länge så att jag skulle få ett år och han några månader, trots att han egentligen ville ha mer. Jag däremot kände att jag inte alls trodde att jag ville va hemma speciellt länge, absolut inte ett helt år. Resultatet blev ungefär 50/50, men något mer till mig. I efterhand tyckte jag det var rätt jobbigt att va henna och min man tyckte att det var bästa tiden i livet. Nu är vi inne på barn 2 och jag har 2,5 månad kvar innan han tar över i 9 månader.
Glömde hälften av vad jag skulle säga. Jag är helt emot lagstiftning om 50/50…. Tycker istället att det ska vara helt fritt hur man lägger upp det. Men samtidigt tycker jag att det är väldigt konstigt att det är så många män som ”inte kan” var lediga.
En engagerad pappasom vill vara med sina barn är jätte bra. Jag tycker de ska vara upp till varje familj hur man vill göra med föräldraledigheten. De ska inte politiker lägga sig i. Problemet i samhället idag är att från politiskt håll verkar de enda fokuset vara att vi ska ut i arbetslivet så fort som möjligt och helst ska barnen in på förskola när dem är ett år. Förskolan som för övrigt redan är en vetksamhet som går på knäna i hela Sverige. Trots de avskaffades bidraget som gjorde de möjligt att ha sitt barn hemma längre och vänta med förskola tills barnet har behov av de (2,5-3 års ålder) Vad hände med att vi föräldrar själva får bestämma hur vi vill göra och hur länge vi vill vara hemma med våra barn? Familjepolitiken i Sverige är allt annat än bra idag. Fokus ligger på fel saker enligt mig.
Håller med dig helt och hållet!!! Bra skrivet!
Håller med dig helt och hållet!!! Bra skrivet!
Exakt så!
Jag har svårt att förstå hur det är praktiskt möjligt att bestämma en sån sak innan barnet är fött och en vet hur det kommer vara. När du Stefan tex vill vara föräldraledig lika länge som Angelica, men inte har bröstet att amma med tex. Tycker du/ni att en ska sluta amma tidigare för att pappan ska få sin vilja igenom. Har man sett till barnets bästa då?
Jag frågar alltså, och är inte meningen att drömma lr va otrevlig.
Varför skulle man behöva sluta amma för att man börjar jobba?
När vår dotter var nio månader ammade jag henne på eftermiddagarn., kvällen och morgon. Väldigt svårt om jag hade jobbat då. Jag som vid den tiden när jag gick tillbaka till jobbet dessutom hade en timme enkelväg till jobbet tyckte att det var rätt tufft att jobba heltid fyra dagar i veckan och sen ta kvällar, läggning och nätter om hon vaknad. Min man var hemma fyra månader i sträck men när jag kom från jobbet så var det mamma som gällde, och det är det fortfarande vid 19 månaders ålder om vi båda är hemma. Visst tyckte vi att vi gjorde rätt som delade upp en tid iaf men det var mig det blev tufft för och jag saknade att få en paus under dagen, att få åtminstone en halvtimme för mig själv, men när hon somnade på kvällen vid halv tio så somnade jag också. Om vi fick problem med de sena kvällarna för att vi avbröt amningen vid 13 månader (var inte ok för bebis) eller för att jag jobbade och var borta hela dagarna, eller om det bara hade med åldern att göra? Det löste sig iaf när hon började förskola och sen dess jobbar jag deltid för att få en mjukstart på förskolestarten. Till nästa gång är vi faktiskt inne på att inte göra som man ”ska” och dela på det, utan att jag ska vara hemma längre men att vi istället tar mer ledigt tillsammans istället för att gå om varann. Men det kan ju ändra sig, vi vet ju inte vad nästa barn har för personlighet.
Inte sluta helt, men det fasas ändå ut i en större utsträckning än vas det annars behövts göras.
Tex så skulle det vara omöjligt för mig att vara borta på jobb i 12h (nattjobb lr långt dagpass) och inte mitt barn skulle amma. Smärtan blir för jobbig med sprängfyllda boobs
Inte sluta helt, men det fasas ändå ut i en större utsträckning än vas det annars behövts göras.
Tex så skulle det vara omöjligt för mig att vara borta på jobb i 12h (nattjobb lr långt dagpass) och inte mitt barn skulle amma. Smärtan blir för jobbig med sprängfyllda boobs
Jo fast alla ammar ju olika länge eller en del inte alls. Du berättar ur ditt perspektiv. För en som slutat amma (av andra skäl än att pappan ska kunna vara föräldrarledig) så är det ju inga problem med sprängfyllda boobs….
Det är väl inte så konstigt. Det är väl väldigt ovanligt att man helammar vid 9 månader. De flesta barn brukar ju börja äta riktig mat vid 6 månader, och så sent som 9 månader består ju oftast den mesta kosten av mat. Ammar man fortfarande kan man säkert anpassa det till morgon, kvällar och nätter. Eller så kanske det aldrig ammats alls utan barnet fått ersättning.
Jag helammande i stort sett min pojk när han var 9 månader. Han var noll intresserad av mat hur mycket jag än försökte, flaskan tog han aldrig heller så att pumpa ut mjölk var aldrig ett alternativ. För mig hade det alltså aldrig gått att börja jobba tidigt då jag dessutom jobbar skift, bl.a nätter och ibland 12 h. Tvångsavslutade amningen vid 11 månader, då var det mitt behov som gick före barnets tyvärr.
Jag tycker faktiskt inte att det är så konstigt att mammorna är hemma längre. I 9 månader bär dom på barnet med diverse olika fysiska och kanske psykiska åkommor, sen ska de gå igenom en förlossning som kan bli lång och med komplikationer. Efter det är det dags att försöka få till det här med amningen (som i mitt fall innebar ett barn vid tutten konstant i typ 3 månader). Sen är det dags att börja bygga upp kroppen och komma tillbaka till sitt ”normala jag”. Efter allt detta är det väl klart man vill ha några månader till på sig hemma med barnet 🙂 Men nog borde väl vuxna människor kunna bestämma sånt här själva i sin familj, vad som passar bäst för just dom? Alla människor är ju olika.
(Vi delar 50/50 på dagarna men inte tiden hemma. Jag var hemma själv i 12 månader, sen var vi hemma 2 1/2 månad samtidigt och nu fortsätter pappan 4 månader till när jag börjat jobba 🙂 så ca 15 månader för mig och 7 månader för pappan)