Angelica har varit bortrest i lite drygt två dygn. Och med handen på hjärtat trodde jag att det här skulle bli svårare. Mycket svårare, faktiskt. Men det har faktiskt gått otroligt enkelt att vara själv med bägge barnen. Skryt eller ljug kanske ni tänker nu. Men nej, och jag ska förklara varför.
När Angelica är hemma tyr sig Alice otroligt mycket till henne och om Philip är med Angelica är det en källa till skrik och bråk. Är Angelica hemma är jag inte värd särskilt mycket för Alice. Angelica är Alices favorit och jag är Philips. Men att Philip hänger med mig gör inte så mycket för Alice. Så länge hon får komma och krama mig när hon vill det.
Jag förlitar mig mycket på Angelica när hon är hemma.
Utan att tänka mig för kan jag bara gå ut i köket och börja laga mat och förutsätta att hon har stenkoll på barnen. Är Angelica inte hemma tar jag automatiskt med mig Philip ut i köket. Varför Philip? Jo, för att han har precis börjat klättra upp i soffan och tycker det är superkul att ställa sig upp och drastiskt sätta sig ner igen i den. Och han har inte riktigt kroppsuppfattningen och respekten för soffans storlek för att få vara själv i vardagsrummet. Vi jobbar fortfarande på ”rumpan först”.
Det är också som att ”vänta på sin tur” respekteras av barnen på ett helt annat sätt när jag är själv med dem. Men framför allt har vi enbart två tempon att ta hänsyn till. Barnens, som är rätt varierande i hastighet, och mitt som är relativt långsamt. Vi påbörjar därför saker och ting tidigare än vad jag brukar när Angelica är hemma för att det inte ska bli stressigt. Just tempot känner jag har varit en avgörande faktor till den här framgången, som jag faktiskt ser det som, under tiden Angelica har varit hemma.
Missförstå mig rätt när jag säger att det till viss mån är lättare att vara hemma själv med två barn,
än att man är två föräldrar. Jag älskar Angelica med hela mitt hjärta och skulle aldrig någonsin vilja leva utan henne. Men att ha kontroll över hela situationen och inte förutsätta och förlita sig på att någon annan är exakt med på de delar som du väljer att inte ha kontroll över är lite av en befrielse. Jag försöker heller inte nedvärdera alla ensamstående föräldrar där ute, för vilka supermänniskor ni är. Jag kommer nog att klara det här ungefär exakt den tiden som är kvar till dess att Angelica kommer hem på måndag eftermiddag. Medan ni gör det här hela tiden. Alltså hela tiden. Det här är tidsbestämt för mig och jag är mycket väl medveten om det och det är nog därför jag enbart ser det ljusa i det här. Men faktum kvarstår, ibland är det lättare att vara själv.
/ Stefan
Jag kan också bara hålla med! Sen är det ju såklart tufft i längden att vara själv men när det bara är inperioder så tycker jag också att det går förvånansvärt lätt. Sen upplever jag att man är så mkt mer uppstyrd när man är själv så då rullar allt liksom bara på….
En till som förstår och helt håller med!
Instämmer! Det ÄR lättare att vara själv med två små! Som du skriver så blir de enormt livat när alla är hemma o någon har sin favorit… men att vara en familj är ju ändå de bästa som finns?
Jag förstår också va du menar! Man bestämmer också ALLT själv och kan styra och ordna som man vill. Det ÄR enkelt en helg eller kortare tid men i det långa loppet är det en fördel att va två så man kan avlasta och slippa planera allt. Sen att DELA glädjen med någon är ovärderligt. Härligt att det går smidigt för er därhemma. HAVE FUN Angelica, med GOTT samvete! <3
Jag förstår dig till fullo! Både min man och jag tycker att det under korta perioder är lättare att ta hand om barnen själv- även fast det verkligen är superhärligt att vara tillsammans hela familjen. Två av tre barn är väldigt mammiga och det är klart jag kan inte ge dem min fulla uppmärksamhet hela tiden, det skapar konflikter. När pappa är själv är det mer harmoniskt på så vis.