Redan innan Alice var född bestämde jag och Angelica oss för att vi inte ska ge upp våra gamla liv bara för att vi skulle bli föräldrar. Vi vill fortsätta umgås med vänner, dricka vin, spela golf och jobba, för att ge några exempel. När kollegor och vänner har gått på föräldraledighet har det allt som oftast kommit följande kommentar: ”Ja, vi får väl se om jag kommer tillbaka, hehe”. Och detta är inte sagt med den framåtblickande visionen och strävan efter något annorlunda, något nytt och kanske något bättre. Utan med en blick som säger att; ”Får jag en möjlighet att inte jobba en enda dag igen, då tar jag den”.
Jag och Angelica har var för sig och tillsammans varit föräldralediga ett år med vardera ett av barnen, innan de har börjat på förskolan. Efter varje period av föräldraledighet har vi båda längtat tillbaka till jobbet. Inte för att vi längtar bort från familjen, för när vi väl är på tillbaka på jobbet längtar vi hem. Utan för att vi längtar till en del av våra liv som utmanar oss och utvecklar oss som individer. Utmaningar och utveckling utöver det som föräldralivet erbjuder och kräver. Det är skillnad på att behöva jobba och att vilja jobba. Vi har förmånen att jobba med något som vi tycker om, något som vi vill jobba med. Vi är båda drivna och vill lite mer och bli lite bättre varje gång vi gör något. Och vi delar båda övertygelsen att vi är bättre föräldrar när våra behov är tillfredsställda. Vi blir gladare och ger mer energi till våra barn. Är vi glada är de också glada.
Därför har Alice och Philip fått börja förskolan ganska snart efter att de fyllt ett år. Just för att vi vill jobba, vi vill vara Stefan och Angelica en stund inte bara pappa och mamma. Frågan har kommit om vi måste börja jobba när barnen varit så pass unga?
Svaret på frågan är ganska enkelt och rakt. Nej, vi hade inte behövt börja jobba då…
…men vi valde att göra det för att vi vill. Och för att vi har haft möjlighet att göra det. Det kanske låter själviskt och förfärligt för en del men som ett helt solklart val för andra.
För oss är det en självklarhet att kombinera familjelivet med varsin karriär. Jag vill inte ge upp mina karriärsdrömmar för att Angelica ska få fritt spelrum att jaga sina drömmar. Samtidigt som jag inte vill att hon ska ge upp sina drömmar för att lämna utrymme för mig. Jag är helt övertygad över att ett sådant scenario hade inneburit döden för vårt förhållande. Visst det kräver en hel del av oss som föräldrar och hustru och man. Det är analoga och digitala kalendrar, planeringsmöten samt far- och morföräldrar som kommer till undsättning från tid till tid. Men det är värt det, för oss alla. För är vi glada är våra barn glada.
Vi skaffade inte barn för att leva resten av livet genom barnen. Eller för att gömma sig från vardagen bakom barnen. Vi skaffade barn för att vi älskar varandra och ville bilda en familj tillsammans. Att ta nästa steg i utvecklingen av våra liv. Att växa som människor. Bygga en trygg och säker familj. En stor familj, full av far- och morföräldrar, mostrar och mor- och farbröder. En familj där utrymme ges till varje individ, men även familjen som helhet. Men utan att begränsa oss själva till prefixen ”mamma” och ”pappa”. En familj med plats för vänner, jobb, fritidsintressen och familjeliv. Men framförallt en familj med plats för Stefan, Angelica, Alice och Philip.
/ Stefan
Det som är mest irriterande med hela den här debatten tycker jag är de som automatiskt drar upp ”anknytningsteori” som ett bevis på att det är dåligt för små barn att gå på förskolan. Det räcker tydligen att bara säga ordet så gäller det som vattentätt argument för att det alltid är dåligt för alla småbarn att gå på förskola. Jag är ingen expert men har läst en hel del anknytningsteori inom psykologi på universitet (är utbildad socionom), och något som är viktigt och som man ofta missar är att anknytning är individuellt, det beror helt på vilka pedagogerna är som jobbar på förskolan, hur de bemöter och tar hand om barnen, hur många barn de har att ta hand om, barnets egna behov (en del behöver definitivt vara hemma längre än andra, men det är individuellt!), barnets hemmiljö och så vidare. Så som alltid är det bäst att överlämna bedömningen till föräldrarna som känner sitt barn bäst, jag är helt säker på att Angelica och Stefan inte värderar sina karriärer högre än sina barn, utan att de tycker att barnen har det bra på förskolan (varför har många grundinställningen att förskolor är något dåligt? många förskolor är jättebra! den vår stora tjej går på tex är vi helt sjukt nöjda med, hon har det toppen där och är superfint anknuten till sina pedagoger) och därför även kan lägga fokus på sina jobb. Allt är inte svartvitt, för de flesta handlar det inte om 100% jobb eller 100% barn, man försöker få till en balans som funkar för en själv och ens barn. Och det är ju bra om man själv känner att man gjort det bästa valet för sina barn (oavsett om det är att de är hemma tills de börjar skolan eller börjar föris vid 1 års ålder, eller vad det nu är), men det betyder inte att det är bäst för alla andra familjer/barn i hela världen. Så dra inte upp anknytning helt slentrianmässigt som ett argument för att just din åsikt gäller för alla!
Tycker din kommentar är som att slå in öppna dörrar. Det jag skrivit om anknytning i kontexten vi diskuterar i denna tråd, tycker jag är rimligt ödmjuk. Jag har tydligt fört fram hur viktigt det är att man har många variabler att väga in och ta hänsyn till.
Provocerande med dessa höga brösttoner. Tråkigt.
Nu var inte min kommentar riktad just mot dig, utan generellt mot de som använder anknytningsteori som ett argument mot att ha små barn på förskola, eftersom det här är en debatt som pågår på många bloggar/i tidningar osv. Tråkigt att du blev provocerad, att du tycker jag slår in öppna dörrar osv men det var som sagt inte riktat specifikt mot dig, hur du uttryckte dig var inte riktigt vad jag syftade på.
Tycker din kommentar är som att slå in öppna dörrar. Det jag skrivit om anknytning i kontexten vi diskuterar i denna tråd, tycker jag är rimligt ödmjuk. Jag har tydligt fört fram hur viktigt det är att man har många variabler att väga in och ta hänsyn till.
Provocerande med dessa höga brösttoner. Tråkigt.
Tycker så mycket om er blogg och ni verkar vara så härliga människor… men nej, jag kan verkligen inte hålla med. Barnens första år kommer aldrig tillbaka och går otroligt fort. I förhållande till detta har vi en ocean av tid att jobba, göra karriär och ”förverkliga” oss själva. Hade önskat att du även fört ett resonemang kring barnets behov vs era egna? Läser man inlägget som det är känns det som att ni sätter era karriärer och behov av att vara ”icke-mamma” och ”icke-pappa” först? Och jag fattar att lyckliga och glada föräldrar är bra föräldrar, men så enkelt är det ju inte.
Jag håller med det många skrivit – alla gör precis som de själva vill. Men om ni försvarar ert sätt att se på det genom denna typ av text blir jag provocerad. Så tråkigt då jag hejar på er i vanliga fall…
Jsg tycker det var en befriande text. Varje familj gör sina val. Hitta balansen med mellan familjelivet och karriären är inte lätt alltid. Viktigaste är ju att man inom familjen är överens.
Sen när man skriver ett sånt här inlägg så blir det ju alltid massa -jag-vet-vad-som-är-bäst-för-alla-familjer- kommentarer…men det räknade nog Stefan med…
.
Framtiden kommer väl visa om alla domedags-utlåtandena har rätt, känner jag spontant 😉 jag gick på dagis från 15 månaders ålder, och hör och häpna, ganska långa dagar fem dagar i veckan. Givetvis är jag enbart EN person men kan inte låta blir att känna att det är en väldig massa skrämseltaktik som pågår i Sverige. Min relation till mina föräldrar är väldigt bra, jag mår psykiskt bra själv och känner mig som en vettig människa och även vettig förälder. En människan som oftasts försöker göra rätt men ibland gör fel. En människa som är oftast glad men ibland är ledsen. En människa som är trygg i det mesta men ibland osäker. En människa som är väldigt osjälvisk men ibland självisk. Vad jag inte pysslar med är mobbning, oombedd kritik av min omgivning, jag känner mig aldrig utpekad av inlägg som har inslag som påminner om min situation (för jag är ju trygg med mina val!) och behöver därmed inte gnälla vitt och brett på alla andra. Dessa saker beskriver dessutom de av mina vänner som gått på dagis eller hos dagmamma.
Jag inte bara överlevde att gå på dagis utan växte upp ”helt ok”.
Man ska göra det som är rätt för sin egna familj. Allmänhetens bristande respekt för individers val är rent ut sagt för jäkligt. Varför tror man att ens eget val är det enda rätta? Varför tror man sig ha rätt att kritisera andras val och komma med kommentarer på diverse bloggar om att någon är en dålig förälder för att de lämnar sina barn på förskola? Det gör mig dels arg, men dels också ledsen. För någonstans inser jag att de som kommenterar på det viset har förmodligen inte helt bra självkänsla när de måste bry sig om andras val till den milda grad att de behöver peka ut andra som dåliga föräldrar … Det är ju så hemskt tråkigt för det påverkar ju då säkerligen många andra aspekter av den personens liv. Så någonstans känner jag medkänsla inför det..mitt i min irritation..
+++1 kunde inte sagt det bättre själv. Ja det är riktigt tragiskt med dessa pekpinne-människor.
Det handlar inte om att lägga sig pga av dålig självkänsla, det är en sån typisk grej att säga när man känner mig påhoppad (som du förmodligen känner). I mitt fall när jag ”lägger mig i” så gör jag det för att det finns så mycket okunskap bland föräldrar idag angående anknytning, Vi drar egenkomponerade slutsatser att barnen ska lära sig vara självständiga och trygga genom att lämna dem på förskola och ha barnvakt mycket från väldigt tidig ålder för att vänja dem. Det funkar inte så och jag blir galen när folk sprider teorier och skit som inte är sann utan något som personen själv dragit slutsats i sitt huvud för att lätta sitt dåliga samvete. Visst, vi lever i ett stressigt och pressat samhälle där vi förväntas jobba, träna, träffa vänner osv. Klart som fan att vi inte hinner med våra barn så mkt som vi kanske önskat då, Gör va du vill med ditt barn men sprid inte teorier om att ”barn vänjer sig” för så är det inte.
Hmm.. Och när man säger emot så känner man sig påhoppad? Du vet absolut ingenting om mig och vad för val jag har gjort, så gör inte antaganden. Det är rätt dumt.
Eftersom det tydligen är viktigt för dig: jag har hittills varit hemma nästan heltid med min snart fem åring och två åring. Pluggat och därmed kunnat ha dem mestadels hemma, med några timmar på förskola två dagar i veckan. Så nej. Jag känner mig inte påhoppad. Jag har vettet att kunna se saker och ting ur flera perspektiv och inse att det inte är min sak att hoppa på andra och skrika ”dålig förälder, dina barn kommer må dåligt!!” så snart någon annan gör annorlunda än vad jag gör.
Himla konstigt det där. Att respektera andra människors val.
Det går väl inte riktigt att jämföra förskolan så som den såg ut för 30 år sedan och hur det ser ut idag va?
På 1980-talet var det 12 barn i en barngrupp med 4 pedagoger. Idag vet jag inte, men då mina barn var små på 1990-talet var det 18-20 barn på 2,5 pedagog( heltid).
Man förstår ju med denna stora skillnad att det just är de minsta barnen som kan vara sämst rustade för att vistas många och långa dagar i detta. Varför?
Jo, 1-2åringar har inte möjlighet att komma ihåg sina föräldrar inom sig då de inte finns i deras omedelbara närhet. De har inget utvecklat språk och får då svårt att kommunicera sina känslor osv.
Det går givetvis bra med andra vuxna men då är det ju viktigt att det inte är för många små barn per pedagog hur ska man då räcka till i det omedelbara samspelet som det ju innebär att vara tillsammans med en 1-åring?
Det är ju sådan stor skillnad då barnet blivit några år äldre. En 3-4 åring har ju också ett helt annat utbyte av andra barn och är inte så beroende av att bli ” speglad” av en vuxen som det lilla barnet.
Jag tycker faktiskt att man som samhälle måste våga ställa frågan varför så många unga vuxna idag mår så dåligt psykiskt? Har vi haft för brottom att göra dem självständiga då de inte hade den mognaden och de hamnade i sammanhang( för tidig förslolestart med för många timmar) de inte var mogna för?
Som jag nämnde tidigare så är det inte viktigt för mif vad du har gjort för dig och din familj. Jag är övertygad om att du gjort vad du har kunnat för att ni ska må så bra som möjligt. Det är inget personligt mot dig. Det jag inte respekterar är när folk sprider osanning om anknytningsteorier, att bara för att man säger ”jag gör vad som passar mig bäst” så betyder inte det att det är det bästa ur anknytningsperspektiv. Det kan vara så att en ensamstående mamma exempelvis måste skola in en 1-åring för hon inte har pengar/dagar kvar att vara hemma för. Då är det så, men de betyder att barnets behov av att vara med sin mamma minskar. Det är svåra och stora frågor
Som jag nämnde tidigare så är det inte viktigt för mif vad du har gjort för dig och din familj. Jag är övertygad om att du gjort vad du har kunnat för att ni ska må så bra som möjligt. Det är inget personligt mot dig. Det jag inte respekterar är när folk sprider osanning om anknytningsteorier, att bara för att man säger ”jag gör vad som passar mig bäst” så betyder inte det att det är det bästa ur anknytningsperspektiv. Det kan vara så att en ensamstående mamma exempelvis måste skola in en 1-åring för hon inte har pengar/dagar kvar att vara hemma för. Då är det så, men de betyder att barnets behov av att vara med sin mamma minskar. Det är svåra och stora frågor
Jag skrev inte någonstans att barn ”vänjer sig”. Du har bokstavligt talat hittat på innehåll i min kommentar som inte existerat alls. Gör du det när du läser om anknytningsteorin också?
Du skriver dessutom att ni ”drar egenkomponerade slutsatser”. Hör du själv hur det låter? Ganska skrattretande i sammanhanget.
Det finns även teorier om att barn som inte går i förskola klarar av det sociala sämre.
I slutändan är allt teorier och när allt kommer omkring så har. Ingen. Annan. Men. Saken. Att. Göra. Att på stå att föräldrar som gör annorlunda än man själv är dåliga är rent ut sagt vidrigt. Hur ska dina barn lära sig att respektera sin omgivning när de uppenbarligen har en förälder som inte gör det?
Föräldrar som väljer att lämna barnen på förskola väljer det utifrån sin situation. Oavsett om den är ekonomisk eller baserat på föräldrarnas personlighet. Många av er som gillar att hoppa på dessa föräldrar antar att föräldrarna som lämnar till förskola egentligen har dåligt samvete och känner att de gör fel. Det finns två läger där.
– det finns säkerligen föräldrar som känner så och som absolut måste lämna på förskola ändå för att få livet att gå ihop. De vill alltså vara hemma men har inte möjligheten. Så då sitter du med flera och tycker er ha rätten att få de föräldrarna att må ännu sämre pga val som inte är val utan den enda möjligheten. Vilka TREVLIGA individer ni är som anser er ha rätten att bete er på det viset. Tummen upp. Verkligen. Återigen. Vad lär ni era egna barn?
Samtidigt finns det många föräldrar som anser sig göra rätt då de lämnar på förskola. De känner sig dock tvingade att konstant försvara sitt val pga individer som du. Du vet inte vad som är rätt eller fel. Du baserar det på teorier utan vetenskaplig basis. Ingen säger att du inte får anse dig ha rätt och ha din åsikt men man behöver faktiskt inte alltid verbalisera den. Sättet man gör det på är dessutom oerhört viktigt, i de flesta sammanhang. I detta sammanhang är det inte ens lite neutralt utan det dras omedelbart in ord som ”dålig”, ”självisk”, ”skadar” osv. Då känner sig GIVETVIS de allra flesta tvingade att förklara, förklara, förklara. Om någon påstår att man skadar sitt barn så är det helt naturligt att man inte bara sitter tyst och låter en sådan kommentar gå förbi.
Jag är övertygad om att du tillhör en minoritet som tjatar mest och hörs mest. Det är ofta så det brukar vara. Testa bara att låta människor göra sina egna val i livet. Testa att respektera din omgivning. Uppenbarligen respekterar andra människor ditt val att vara hemma, även om de förmodligen har åsikter om det också. Lär dig av de människorna. Allt som du tycker och tänker behöver faktiskt inte vädras.
För övrigt så skrev du att jag förmodligen känner mig påhoppad. Det insuinerar att du drar slutsatser om mina val och det märks tydligt på din kommentar att du har svarat utifrån vad du har antagit om mig. Därmed kan slutsatsen dras att det var viktigt för dig. Varesig du är medveten om det eller om det är på ett undermedvetet plan.
Jag skrev inte någonstans att barn ”vänjer sig”. Du har bokstavligt talat hittat på innehåll i min kommentar som inte existerat alls. Gör du det när du läser om anknytningsteorin också?
Du skriver dessutom att ni ”drar egenkomponerade slutsatser”. Hör du själv hur det låter? Ganska skrattretande i sammanhanget.
Det finns även teorier om att barn som inte går i förskola klarar av det sociala sämre.
I slutändan är allt teorier och när allt kommer omkring så har. Ingen. Annan. Men. Saken. Att. Göra. Att på stå att föräldrar som gör annorlunda än man själv är dåliga är rent ut sagt vidrigt. Hur ska dina barn lära sig att respektera sin omgivning när de uppenbarligen har en förälder som inte gör det?
Föräldrar som väljer att lämna barnen på förskola väljer det utifrån sin situation. Oavsett om den är ekonomisk eller baserat på föräldrarnas personlighet. Många av er som gillar att hoppa på dessa föräldrar antar att föräldrarna som lämnar till förskola egentligen har dåligt samvete och känner att de gör fel. Det finns två läger där.
– det finns säkerligen föräldrar som känner så och som absolut måste lämna på förskola ändå för att få livet att gå ihop. De vill alltså vara hemma men har inte möjligheten. Så då sitter du med flera och tycker er ha rätten att få de föräldrarna att må ännu sämre pga val som inte är val utan den enda möjligheten. Vilka TREVLIGA individer ni är som anser er ha rätten att bete er på det viset. Tummen upp. Verkligen. Återigen. Vad lär ni era egna barn?
Samtidigt finns det många föräldrar som anser sig göra rätt då de lämnar på förskola. De känner sig dock tvingade att konstant försvara sitt val pga individer som du. Du vet inte vad som är rätt eller fel. Du baserar det på teorier utan vetenskaplig basis. Ingen säger att du inte får anse dig ha rätt och ha din åsikt men man behöver faktiskt inte alltid verbalisera den. Sättet man gör det på är dessutom oerhört viktigt, i de flesta sammanhang. I detta sammanhang är det inte ens lite neutralt utan det dras omedelbart in ord som ”dålig”, ”självisk”, ”skadar” osv. Då känner sig GIVETVIS de allra flesta tvingade att förklara, förklara, förklara. Om någon påstår att man skadar sitt barn så är det helt naturligt att man inte bara sitter tyst och låter en sådan kommentar gå förbi.
Jag är övertygad om att du tillhör en minoritet som tjatar mest och hörs mest. Det är ofta så det brukar vara. Testa bara att låta människor göra sina egna val i livet. Testa att respektera din omgivning. Uppenbarligen respekterar andra människor ditt val att vara hemma, även om de förmodligen har åsikter om det också. Lär dig av de människorna. Allt som du tycker och tänker behöver faktiskt inte vädras.
För övrigt så skrev du att jag förmodligen känner mig påhoppad. Det insuinerar att du drar slutsatser om mina val och det märks tydligt på din kommentar att du har svarat utifrån vad du har antagit om mig. Därmed kan slutsatsen dras att det var viktigt för dig. Varesig du är medveten om det eller om det är på ett undermedvetet plan.
Nej jah förstår faktiskt inte att man väljer att sätta sitt barn i förskola redan vid 1 år. 12 mån är gränsen för när man får, Men det betyder inte att det är bra. 12 mån kan många barn inte gå stadigt, inte göra sig förstådda. Om ni nu har bre ekonomi är en nanny/barnflicka ett bättre alternativ i mina ögon. Barnet får en till trygg anknytningsperson inte 3 pedagoger + massa olika vikarier. Och man är istället kvar i hemmiljön. Är 6-12 mån mer av er karriär så otroligt viktig? Det betyder INTE att man ger upp sin karriär, sina vänner och hobbys bara för att man under de första 2-3 åren av sina barns liv värdesätter deras behov först! Väldigt tråkig inställning till familjelivet och sina egna barn tycker jag.
Jag önskar att jag kunde känna mig trygg med att lämna min lilla på förskolan vid 1.5. Men när förskolläraren på vår förskola sa att ha barnet hemma så länge du kan för vi hinner inte tillgodose barnens behov pga underbemanning, så känns det inte så tryggt tyvärr.
Jag undrar vad alla som kan vara hemma i tre år har för typ av jobb? Skulle jag vara borta i tre år skulle jag inte hänga med i branschen längre… Det hinner hända väldigt mycket på 3 år.. Självklart kan man argumentera att jobb inte är så viktigt men det tycker vi att det är för oss liksom Stefan skrev. Barnet började föris vid 1,5 år och var definitivt redo då ansåg vi. Vi hoppas på som nån annan skrev att jobba en hel del nu för att kunna skörda sen. Inte för att personliga erfarenheter är någon sanning men började inte själv på förskolan förrän vid 3 men ville uttryckligen själv börja vid 2 ?.
Väldigt vad det blev två läger här. Alla gör väl det som blir bäst för deras egen familj?
Jag måste bara kommentera en sak – alla dessa kommentarer om att barn under 3 år tar skada av att lämnas på förskola. Hur många barn är det som är hemma så länge? På riktigt? ven om många väntar till barnen är både 1,5, 2 eller 2,5 så är det verkligen inte många som väntar till dess att barnet nått den ”magiska” åldern. Jag vet bara 2 i min bekantskapskrets och då beror den ena på extrem allergi. Måste bli ett väldigt dysfunktionellt samhälle i framtiden eftersom alla blev inskolade i barnomsorg alldeles för tidigt. Hoppas att ni kan utläsa att jag är ironisk…
Bra inlägg! Jag funderar mycket på hur jag vill ha det med framtida barn. Spontant känner jag redo att lägga min karriär på hyllan i 2 år. Varför? Jo, jag tycker det är häktiskt nu med heltidsjobb. Känner just nu att jag inte får tillräckligt fritid och känner mig fast i ett ekorrhjul och är nästan alltid trött. Älskar mitt jobb dock. Frukar hur det då blir när jag får barn. Hellre är jag hemma en längre tid och känner att jag har tid att vara närvarvarande än att jäkta igenom jobb, småbarnsliv och eget liv. Känns omöjligt att göra allt på något vis?
På samma sätt som denna text verkar provocerande för vissa så kräks jag på människor som skriver hur otroligt ”skadligt” det är att sätta barn på förskolan före 3års ålder, att det kan ge ”allvarliga psykiska men”. Om man ska komma med sådana påståenden kan man iallafall hänvisa till artiklarna som skriver om detta. Har precis börjar skola in min 14månders och hon trivs som fisken i vattnet! Hon är social, nyfiken och framåt och älskar att vara på förskolan. Hon märker knappt när jag går och skiner upp som en sol när jag kommer och vill visa leksaker och kompisar. Alla gör det som är bäst för dem och deras familjer, likväl som Stefan och Angelica inte försöker pracka på sitt levnadssätt på andra vore det trevligt om ni mammor som väljer att vara hemma i flera år slutar döma oss som måste eller vill börja jobba när barnet är 1 år.
Fast bara för att man ”gör som man vill” så betyder inte det att det inte är skadligt för barnen och kommer få konsekvenser. Det är som att en rökare skulle försvara alla påståenden om att rökning är farligt med att ”jag gör som jag vill”. Du kan inte veta idag om din dotter kommer få problem med anknytning i framtiden bara för att hon trivs på förskolan. Hon kanske får problem med djupare relationer när hon är äldre, svårt att känna empati och svårt att lita på människor. För de som kräver bevis så är det bara att googla och lyssna på Pampers barnvagnspromenader med Louise Hallin som baserar alla sina råd på FORSKNING och erfarenhet. Det är helt onaturligt för ett barn att vara borta från sina föräldrar mkt när den är liten. Något annat vore ju konstigt!
Jag sa inte ”man gör som man vill” utan ”alla gör det som är bäst för dem och deras familj.” Jag MÅSTE börja jobba nu då ekonomin inte kommer gå runt annars (och dagarna räcker inte så mycket längre om jag ska vara hemma heltid), men jag ska jobba deltid då jag inte vill att hon ska gå 5dgr vecka + långa dagar, så ja, jag gör det jag kan. Alla har inte möjligheten att vara hemma i 3 år.
Läs boken ”Förskolan för de allra minsta-på gott och ont.” Forskning om hur förskolan ser ut idag och vad de får för konsekvenser.
Fattar inte heller vad som är farligt att skola in tidigt, om det nu skulle vara så himla farligt att skola in vid 1 års ålder. Varför får man då göra det? Om vi skulle skola in vid 3 års ålder, då undrar jag hur fan man ska få föräldradagarna att räcka så länge? Man behöver ju typ 6-700 dagar.. eftersom när dom har fyllt 1 år måste man ta 5 dagar i veckan.
Genom typ ha sparat väldigt mycket innan/den andra partnern har en bra inkomst så att man tar ut 0 dagar första året och sedan räcker det väl ca 1 1/2 år om man tar ut 5dgr/vecka så om man delar föräldraledigheten med sin partner kan man lyckas utan att sänka/nolla sitt sgi. Såvida man inte blir ”hemmafru” och säger upp sig och inte får någon ersättning vid sjukskrivning i framtiden…
Bara för att man ” får” låta barn börja på förskola vid 12 mån, så är ju inte det samma sak som att det per automatik måste vara bra för alla barn. Det är ju vår samhällsstruktur som ser ut på det här viset.
Vår föräldraförsäkring är ju världens mest generösa men det betyder ju inte att alla barn mår bra av att börja tidigt/ vara hemma hela förskoleperioden.
Allt detta är ju politiska frågor som grundar sig på att i Sverige behöver båda föräldrarna arbeta trots att man har relativt små barn.
Svåra frågor det här, som kräver att man som förälder verkligen vänder i h vrider på för/ nackdelar med de olika möjligheter som trots allt finns.
Jag är övertygad om att bara man själv tagit beslut som man känner är riktiga och sanna mot ens egen övertygelse- ja, då blir det bra för barnen.
Och då behöver man inte känna sig kränkt av andra som väljer annat för sina barn.
Självklart gör du vad du måste, det är som nämns nedan stor svåra frågor det här. Det är ju politiska strukturer och regler som gör att vi inte i de flesta fall måste börja jobba innan våra barn är 3 år. Men de betyder inte att barnet har behov att gå på förskola, för de har barn inte förens 3 års ålder enligt forskning, anknytningsteorier och erfarenhet.
Självklart gör du vad du måste, det är som nämns nedan stor svåra frågor det här. Det är ju politiska strukturer och regler som gör att vi inte i de flesta fall måste börja jobba innan våra barn är 3 år. Men de betyder inte att barnet har behov att gå på förskola, för de har barn inte förens 3 års ålder enligt forskning, anknytningsteorier och erfarenhet.
Vill bara säga att jag tycker att det var bra skrivet. Jag har oxå valt att börja jobba när min dotter fyllde 1 år pga att jag verkligen längtade tillbaka till jobbet o mår så mycket bättre av att jobba. Mår jag bra så mår min dotter bra och hon trivs jättebra på förskolan. Jag kan känna att jag inte dömmer de föräldrar som väljer att lägga sina jobb på paus o vara hemma med barnen medan jag känner att många tyvärr har åsikter o dömmer mig för att jag inte vill vara hemma i två år med min dotter. Tack gör inlägget. Vi är alla olika o borde respektera det.
Så klokt! Vi resonerar likadant här! 🙂
Mycket bra skrivet Stefan. Läs inte de negativa kommentarerna! Det förstår helt enkelt inte ert synsätt.
Jag var verkligen tvungen attgå in å läsa kommentarerna.. Jag har ju inställningen att man gör vad som passar en bäst själv å inget är bättre eller sämre.. Man drömmer ju om olika saker här i livet. Jag trivs bra med mitt jobb, men jag längtar tills jag ska gå hem på mammaledighet och jag vill va hemma med dem läänge för att sen när dem blivigt lite äldre plugga för att kunna utveckla min arbetsposition… Ja de jag vill komma till är att, vilken slapp människa jag känner mig som efter det här inlägget. Så tråkig känsla!
Hej Therésen,
Det var inte alls min mening att få dig att känna dig som en slapp människa. Inlägget är skrivet ur vår syn och som ett svar på frågan hur vi tänker kring att börja jobba så ”tidigt” och hur vi lyckas kombinera arbetslivet med föräldralivet. Alls gör självklart det som känns bäst för sin familj.
/ Stefan
Jag vet att Stefan inte menade något illa när han skrev inlägget, det blev nog lite tokigt formulerat! Jag har många vänner som väljer att vara hemma länge och det tycker jag är bra. För det passar deras livsstil och familj bäst. Vi tycker inte att andra människor är slappa för att de vill vara hemma. Jag tror kanske Stefan får formulera om sig lite så att det inte tolkas som nåt negativt att välja att vara hemma med barnen. 🙂 Kram A
Oj tycker detta var ett sjukt konstigt inlägg. Tror att alla föräldrar gör det som känns rätt/bäst för just deras familj. Ditt inlägg känns dömande för föräldrar som inte väljer ”ert sätt”.. Vi i vår familj har valt att sätta våra karriärer på paus de första åren med barnen då VI anser att den tiden aldrig kommer igen. all respekt för föräldrar som gör annorlunda men detta känns rätt för oss och våra barn!
Hej Lisa,
Mitt inlägg är inte menat att döma de som inte väljer vårt sätt utan som en förklaring till vårt sätt. Jag är övertygad om att alla gör det som är bäst för sina familjer, varesig man väljer karriär eller familjeliv.
/ Stefan
Så bra! Eg tycker jag att det är någonting jäkligt märkligt med alla dessa hårda kommentarer som går ut på att ” ditt/ dina barn kommer få allvarliga problem i sina framtida relationer att alla barn som börjar på förskola före 3 års ålder kommer råka riktigt illa ut osv.
För det första måste vi förstå att det skapar en del ångest då man känner sig ifrågasatt i så viktiga saker som när det kommer till hur man tar hand om sina barn.
Så är det. Sen kan man reagera olika på denna ångest/ stress;
-Man kan helt hålla det ifrån sig, sk förnekelse.
– man kan försvara sig, ” men du då”…
– och man kan lyssna, ta reda på mer försöka se saken utifrån andras synvinkel.
Vi jan väl åtminstone vara så schyssta att vi låter bli att angripa ich skuldbelägga andra föräldrar i frågor som är komplexa ich där det krävs stor psykologisk kunskap grundat på forskning. Om man är intresserad att läsa om de studier som anknytningsforskaren Bowlby.
Fö så kan man uppfatta Stefans inlägg som dömande och ” hårt” kanske. Jag tror då att man får tänka att både Stefan och Angelica blir ganska hårt ifrågasatta om varför Philip ska börja förskola nu och inte senare. Såklart kan man nog räkna med det då man har en blogg osv, men jag fattar att ” bägaren rinner över” ibland, och det Stefan skrev var en redogörelse över de val de gör utifrån en massa olika parametrar.
Men vet ni, det superfiffiga i detta är:
Håll i er!
Alla föräldrar får och kan göra PRECIS som man själv tycker utifrån sitt perspektiv.
Det man önskar är hu att valen är informerade och inte bara grundar sig på att ” alla barn börjar förskola vid 12-18 mån och då är det det som gäller.
Vår samhällsstruktur ser ju ut så, och det är en helt annan femma!
Man ska göra som man själv känner.
När jag blev gravid var jag mitt uppe i karriären och hade inte planerat barn men hips vips var jag gravid och karriären fick ligga på is i ca två år. Nu har jag dock tagit beslutet att ge upp mitt drömjobb (jobbar som säljare av hus desgnade efter kundens önskemål) eftersom mitt liv präglas av operationer och sjukdom efter den förlossningsskada jag fick för snart fem år sedan. Det har tagit tid för mig att insé att hälsan är viktigare än karriären men nu äntligen har jag insett detta, ven om det tog lite tid… 😉 Att ha en nyckelposition i ett sådant företag funkar inte så bra med sjukskrivningar tyvärr, man vill gärna vara med kunden från offert till färdigt hus 😉
Hur man väljer att planera jobb/karriär med familjeliv är ytterst personligt och finns nog många olika tankar och åsikter om vad som är ”rätt eller fel” men man måste ju helt enkelt göra det som är bäst och mest ”rätt” för ens egen familj ❤️
Ni är en fantastiskt fin familj och skulle aldrig tänka negativt om er eller att ni gör fel val, ni verkar tillfreds och barnen verkar må så bra.. Däremot tänker alla olika när det kommer till jobb, förskola och liknande. Jag älskar att vara föräldraledig och tror på att barn mår bäst hemma med föräldrarna, när de är små. Jag vill liksom bara vara i nuet och njuta av de hör åren för sen är det kommer inte tillbaka.. Sen är förskolor olika bra men jag har jobbat som förskollärare i flera år men skolar om mig nu.. Den stress och det jag sett står jag inte för och av erfarenhet tror jag inte förskolan alltid är så bra som den framställs.. Sen är det ju olika från förskola till förskola såklart. Det finns många bra men just när barnen är små tror tror jag ändå att familjen är bäst.. Sen är förskolor som sagt olika och likaså barnen..Men att ni är nöjda och mår bra i er familj med de val ni gör är ju toppen :). Det kändes dock en smula negativt det du skrev och det behöver inte betyda att de som gör andra val har fel eller inte känner sig lyckliga eller nöjda med sina liv.. Vi är alla olika..
Sjukt deppig text. Ni har hela livet på er att göra karriär men barnen är bara små ett par år och då grundläggs hela deras trygghet. Priset för era kärriär får de betala. Inte okej.
Håller helt med
Härligt att det känns topp för er två!
Lycka till medkarriärerna och BRA att vi alla är olika i vårt samhälle!
Bra text men den känns lite förolämpande mot de som kanske känner sig nöjda med familjelivet kan ja tycka, när du skriver om att man inte strävar framåt eller mot något bättre, bara för att man kanske inte vill jobba en enda dag till eller säger : ja kanske inte kommer tillbaka så e man inte dålig för de! Kändes lite tråkigt skrivet
Håller med, alla gör som de vill men denna text känns väldigt raljerande och dömande mot de som prioriterar att vara hemma längre med sina barn framför karriären.
Ja, mycket raljerande. ”begränsa sig” och ”gömma sig”, Prioritera barnen kan man ju kanske säga snarare. Sen kan man ju vissa tänka att man prioriterar sig själv för att orka finnas där för barnen – men vad smalt synsätt att tro att alla som ser till barnens behov i första rummet inte bryr sig om sin karriär eller sitt liv. Ni som förespråkar respekt för er kanske ska börja visa respekt för andra också.
Kände de med! Väldigt trångt synsätt! O de reagerar överdrivet varje gång om de får en kommentar som inte stryker dem medhårs o gör de till en jättegrej men verkar inte ha nåt problem att visa samma tillbaka
Hej Sophie,
Vad tråkigt att du tycker att texten är raljerande.
Inlägget är skrivet ur vår syn och som ett svar på frågan hur vi tänker kring att börja jobba så ”tidigt” och hur vi lyckas kombinera arbetslivet med föräldralivet. Alls gör självklart det som känns bäst för sin familj.
/ Stefan
Tror det många reagerar på är hur ni beskriver vad ni INTE gör, delvis att ni inte gömmer erbakom barnen, ni glömmer inte bort er själva, ni lever inte genom barnen etc. Med det sagt implicerar du ju att andra som inte skolar in vid 1 gör det. Det blir lite som att säga att jag skolar in vid 2 års ålder, för jag tycker att våra barn är det viktigaste som finns och vi tycker att deras lycka är viktigast av allt (och där med implicera att ni inte tycker era barns lycka är viktigast)..
Hej Fanny,
Vad tråkigt att du tycker att det känns förolämpande mot de som känner sig nöjda med familjelivet.
Inlägget är skrivet ur vår syn och som ett svar på frågan hur vi tänker kring att börja jobba så ”tidigt” och hur vi lyckas kombinera arbetslivet med föräldralivet. Alls gör självklart det som känns bäst för sin familj.
/ Stefan
Ett tips, en dimension är att summera resultaten av sina val först då barnet blivit vuxna…
Av egen erfarenhet är jag numera en smula mera ödmjuk och kan ibland tänka att barnens första år lägger en stabil grund i barnens liv om de får vara i sammanhang de är mogna för och som är begripliga för deras utveckling.
All respekt för er.
Det är alltid lätt att vara efterklok, hade jag fått välja om hade jag jobbat heltid när barnen var små och på dagis, de hade inte brytt sig om jag hämtat kl 14 eller 16, Jobbar heltid nu barnen på högstadiet och gymnasiet, känner att när barnen kommer upp i ålder och det är mycket som ska hinnas med efter skolan som läxor och aktiviteter, då kan det vara läge att dra ner på tempot.
Stora barn behöver dig på ett helt annat plan än små. Jobba på under dagis åren bygg upp en stadig karriär så man har ekonomisk möjlighet att trappa ner när barnen blir äldre.
Sen är man ju hundra procent närvarande när man är ledig tillsammans då har barnen all fokus.
Trevlig helg Stefan och Annicka,
Det är alltid lätt att vara efterklok, hade jag fått välja om hade jag jobbat heltid när barnen var små och på dagis, de hade inte brytt sig om jag hämtat kl 14 eller 16, Jobbar heltid nu barnen på högstadiet och gymnasiet, känner att när barnen kommer upp i ålder och det är mycket som ska hinnas med efter skolan som läxor och aktiviteter, då kan det vara läge att dra ner på tempot.
Stora barn behöver dig på ett helt annat plan än små. Jobba på under dagis åren bygg upp en stadig karriär så man har ekonomisk möjlighet att trappa ner när barnen blir äldre.
Sen är man ju hundra procent närvarande när man är ledig tillsammans då har barnen all fokus.
Trevlig helg Stefan och Annicka,
Det här är det vettigaste jag läst på mycket länge. Så skönt att höra att det finns andra som inte bara lever för sina barn utan att det GÅR att kombinera karriär och barn och att det finns andra som VILL göra detta. Vi har väntat med barn länge just för att sammhället inte känns förlåtande till att vilja försöka kombinera barn med karriär. Jag älskar mitt jobb och vill kunna fortsätta utvecklas men det verkar som den generella åsiken är att någon av oss måste offra sin karriär om man ska skaffa barn. Rörig kommentar kanske, men TACK för en underbar blogg och bästa inlägget på länge.
Sà bra skrivet!!! Lyckliga föräldrar ger lyckliga barn. Det är sà viktigt att man fàr vara jag och du, man och fru. Stora kramar till er <3
Så himla bra skrivet! Precis så känner jag och min sambo också.
Hej! Jag dömer inte er och jag tror att varje familj gör de som är bäst för dem. De som fick mig att tänka om vad de gäller tidig förskolestarten var den nya forskning som kommit som visar på att små barn inte får de dem behöver på förskolan. som den ser ut idag med mera.
Egentligen gillar jag det du skriver och nämner i texten, och jag förstår hur du/ni tänker. Jag/vi tänkte likadant. I alla fall innan vi fick barn. 🙂
Har ni läst på mycket kring anknytning? Hur barn påverkas av att bli lämnade på förskola eller separeras från föräldrarna under flera timmar om dagen relativt tidigt i livet?
Efter att vi läste på mängder med forskning kring detta ämne ändrade vi helt inställning till när en förskolestart är lämplig. Sedan är alla barn individuella, olika trygga och passar olika bra för förskola. Likaväl som vi vuxna är olika tillfredsställda av att vara hemma och föräldralediga med våra barn. 🙂 Men den läsningen gav oss en tankeställare som gjorde att vi med väldigt kort varsel fick kontakta arbetsgivare mm och flytta fram förskolestarten 6 månader. Med en förhoppning om en vi får en tryggare individ i tonår och vuxenålder, bland annat.
Jag håller helt med dig! Anknytningen upp till 3 års ålder är så otroligt viktigt och kan enligt forskning ge psykiska skador för livet. Det går inte att försvara med att vissa barn är tryggare än andra, Barn blir trygga genom kärlek ovh omtanke, inte genom att ”träna” på att lämnas på dagis tidigt, ha barnvakt ofta osv. Självklart gör mak som man vill, men att säga att anknytningen inte påverkas av tidig förskolestart är felaktigt. Varför kan inte jobb och karriär få vänta lite? Ett halvår mer eller mindre på ett jobb är det ingen som tackar en för (speciellt inte barnen)
Vill veta mer! När kan man tänka att förskolestart är rimlig!? Vi planerar inskolning när barnet är 22 månader men är det för tidigt tror ni?
Jag skulle bara vilja veta vad det är som gör att just vid 3 års ålder så kan man helt plötsligt lämna på förskola å så?
Skulle även gärna läsa en av dessa artiklar ni skriver om.
Av flera anledningar;
Barnet har ett väl utvecklat språk vid 3 års ålder, kan i psykologisk mening ” hålla ” föräldrarna inom sig även då barnet och föräldrarna är skilda åt, har ett mera utvecklat tidsbegrepp tex.
Det är dessa saker sammantaget med att ju mer barnet hunnit utveckla sin identitet som en ” egen” person först vid 3-4 års åldern- rent psykologiskt.
Sen är det ju trots allt så att det finns så många parametrar att ta hänsyn till så som jobb/ ekonomi/ intressen osv.
Det som är huvudsaken tror jag ( OBS egen värdering) är att så länge man som förälder är ” grundad” i sina beslut då känner barnen det och då blir det bra.
Man ska ju inte heller glömma bort att föräldrar och barn ju är anknutna till varandra och då känner man vad som är bra för sitt/ sina barn.
Jag skulle bara vilja veta vad det är som gör att just vid 3 års ålder så kan man helt plötsligt lämna på förskola å så?
Skulle även gärna läsa en av dessa artiklar ni skriver om.
Jag skulle bara vilja veta vad det är som gör att just vid 3 års ålder så kan man helt plötsligt lämna på förskola å så?
Skulle även gärna läsa en av dessa artiklar ni skriver om.
Tack!
I vilken ålder är förskoleplats lämpligt enligt den forskning ni läst”
Fast bara för att man ”gör som man vill” så betyder inte det att det inte är skadligt för barnen och kommer få konsekvenser. Det är som att en rökare skulle försvara alla påståenden om att rökning är farligt med att ”jag gör som jag vill”. Du kan inte veta idag om din dotter kommer få problem med anknytning i framtiden bara för att hon trivs på förskolan. Hon kanske får problem med djupare relationer när hon är äldre, svårt att känna empati och svårt att lita på människor. För de som kräver bevis så är det bara att googla och lyssna på Pampers barnvagnspromenader med Louise Hallin som baserar alla sina råd på FORSKNING och erfarenhet. Det är helt onaturligt för ett barn att vara borta från sina föräldrar mkt när den är liten. Något annat vore ju konstigt!
Det är nog rätt så olika och beror på en hel del faktorer.
Men det som är utvecklat vid 2-3 års ålder är att barnet kan ” behålla bilden av ” sina anknytningspersoner, dvs de som har hand om och har en relation till barnet på daglig basis.
Det lilla barnet kan inte hålla bilden inom sig då de inte är tillsammans. Först då föräldern/ anknytningspersonen kommer åter till barnet kan så barnet få bilden klar för sig.
Många små barn reagerar inte nämnvärt då de lämnas tex på förskolan, det är fullt upptagen med att utforska miljön kanske. Det är först senare som de kommer på och söker efter sin förälder. Kanske visar barnet sin saknad genom gråt då de senare åter träffar mamma/pappa efter dagens slut på förskolan. De kan då bli extra ” klängiga” inte vilja lämna föräldern. En annan reaktion kan bli att det inte kommer någon reaktion alls- som förälder märker man ingenting. Hos barnet däremot har den lilla stängt av, kanske är avvisande mot mamma/ pappa.
Allt detta kan man läsa i tex studier gjorda av Bowlby.
Sjukt intressant och givande så man kan vara lite uppmärksam på ev reaktioner tack vare att man har information.
Intressant! Jag ska absolut läsa om detta. Kram A
Vilken fin familj ni har 🙂
Älskar detta!! Jag är lite rädd för hur familjelivet skall påverka den klara väg jag har för mig själv i karriär och livet i allmänhet. Jag vet vad jag vill och jag älskar att utmana och puscha mig själv för att komma dit, jag mår otroligt bra av det.
Allt som oftast hör och läser man att när man skaffar familj så kretsar allt kring den, barnen ska prioriteras över allt annat o man hinner inte ditt och man orkar inte datt. Jag vill inte åsidosätta det gör jag idag (en del av det iaf). Men jag vill heller inte åsidosätta familj. Jag vill ju att det ska funka tillsammans. Jag och min man vill väldigt gärna ha familj någon gång, men inte att det ska påverka de vi är och det vi älskar idag.
Du satte ord på typ allt vi diskuterar och tänker om detta. Kul o läsa om hur ni tänker och gör – och framförallt att det GÅR!
Äh, det blir vad man gör det till. Ni kommer klara det galant.
Har fått två barn tätt och har följt er blogg ett bra tag nu. Tycker att ni verkar ha en sund inställning till föräldraskapet som passar er som par. Jag har inte jobbat sen september-14 och jag ska säga att jag saknar det. Man blir lite kokos av att ha hand om och tänka på barnen 24/7, plus att utan intellektuell stimulans blir man inte direkt smartare.. Sen är det riktigt bra för barnens utveckling att vara på förskolan. Min stora är 14 månader och hennes språkutveckling hade verkligen mått bra av att träffa nån annan än mamma hela dagarna, men pga flytt från Norge får hon nog inte förskoleplats på flera månader tyvärr. Sorry för uppsatsen 😉 Tack för en kul blogg!