Angelica Lagergren

När vi ska gå ner till förskolan får Alice sitta i dubbelvagnen med Philip men när vi går hem får hon gå själv. Om hon fick bestämma skulle hon få gå till förskolan också, men då skulle vi behöva gå hemifrån väldigt tidigt eftersom hon är en nyfiken tjej som vill titta på och krama alla stenar, buskar, myror och pinnar. Igår morse sa hon ”Philip, hand. Hand. Haand!” och slet åt sig hans lilla hand. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna, det var ett magiskt ögonblick. Känslorna var helt enkelt all over the place.

Att få se lyckan i Philips ögon när Alice ger honom uppmärksamhet är otroligt. Det är en känsla jag aldrig tidigare upplevt. När jag var yngre kunde jag inte förstå hur mammor och pappor kunde stå och gråta vid skolavslutningar eller bli rörda över en kluddig teckning. Nu förstår jag. Att vara mamma till två barn ger mig mer än dubbelt så mycket kärlek. Det går inte at beskriva hur det känns när Alice är gullig mot Philip. I morse sprang hon runt och skrattade och skrek till Philip ”Ta mig, ta mig”. Då vill hon att han ska jaga henne. Nu kan han bara krypa/åla efter henne så hon är ju betydligt snabbare. Det ska bli spännande att se hur de leker när han också kan gå.

/Angelica