Det var mina ord tre veckor efter att Alice föddes som blev rubriken till Angelicas inlägg tidigare och även detta inlägg. Till grund för detta hade jag i bakhuvudet vad något jag läst på 1177.se samt något jag vagt kom ihåg från föräldrakursen vi gick på tidigare. Nämligen att det är ok att barnet skriker kortare stunder utan att bli uppassad av föräldern.
Det jag hade glömt (eller förträngt för att det kanske skulle vara smidigare på mig på detta sätt) var att detta sades/skrevs i ett kontext som handlade om att man som förälder försökt med allt utan att lyckas få lilla bebisen nöjd och ens tålamod började tryta. Att då lägga ifrån sig sitt barn och ta någon minuts andningspaus för sig själv och återhämta sig lite.
Det andra som jag inte riktigt tänkte på var den fysiologiska skillnaden mellan min och Angelicas reaktion på Alice skrik. Jag vet inte varför men jag tänkte bara att Angelica hade en lägre toleransnivå på att orka med att Alice skrek otröstligt psykiskt. Att hon hade helt andra fysiska förutsättningar med ömmande och mjölkfyllda bröst slog mig aldrig, trots att de var där mitt framför mig.
Nu vill jag dock ta och försvara mig lite i förväg för eventuella kommentarer. Jag har nu förstått ovanstående. Och jag har aldrig haft för avsikt att låta Alice ligga själv och skrika i en kvart eller så medan jag tittar klart på min favoritserie eller liknande. De stunder som Alice har fått skrika utan min uppassning har varit när jag satt på vatten för ersättning, blandat ersättning, snabbt sprungit och kissat när Angelica har fått sovmorgon eller varit upptagen med annat.
/ Stefan
Helt sunda tankar kring det hela! Finns ingen anledning att försvara eller ursäkta! Föräldrar har tvingats till toaletten i nån minut i alla år. Så länge barnet befinner sig på säkert ställe, så dör inget barn av att skrika i några minuter. Sen ja… Brösten är en annan sak! Det är jobbigt! Nu verkar vara sunda föräldrar till söta Alice!
Kloka ord ovanför, även om jag återigen meddelar att jag inte är förälder.
Men ni måste sluta be om ursäkt tycker jag också.
(Fast det ju tyvärr verkar vara en del av att blogga som nybliven förälder. Usch vad det måste vara tufft ibland med konstiga kommentarer.)
Ni är säkert de bästa föräldrarna och som sagt ovan; Vissa behov måste ju bara få göras i någon minut hit och dit emellanåt, man måste ju överleva liksom. Men mat och toabesök osv.
Kram!
Jag förstår precis, vår bebis gallskrek all vaken tid de första veckorna och tre av dessa veckor arbetade min sambo. Då bebis inte sov särskilt långa stunder under dagarna så var det mist sagt svettigt och tålamodsprövande vissa dagar. Vissa dagar grät jag av frustration och trötthet, mycket pga att inte hinna äta eller dricka ordentligt. Jag kunde ju inte låta honom ligga själv och skrika. Dessutom som du säger så är vi kvinnor påverkade av hormoner och när bebisen skriker så påverkas vi mer (oftast) vår instinkt är att ta upp bebis och trösta. Jag minns de första veckorna när han skrek så började plötsligt svetten rinna från mig, en tydlig signal att ta hand om barnet. Nu när 7 veckor har gått har han iofs har blivit lugnare och jag har blivit lite mer trygg i min föräldraskap och inser att ibland så måste jag hinna värma lite snabb mat eller så. Det tar inte lång stund och bebisen får självklart närhet och tröst all övrig tid. Men vissa mänskliga behov som att äta och gå på toaletten måste vi prioritera trots skrik. Den korta stunden det tar dör bebisen inte av och vi mår bättre också. Och rådet att lägga ner bebisen en kort stund när den skriker i timmar och ingen tröst hjälper fick vi också av BVC, vilket är helt förståeligt.
Den här nya fasen i livet är fantastisk och underbar på många sätt men jisses så tufft det är också. Lycka till med föräldrarskapet, ni har många härliga stunder framför er men självklart också en hel del prövningar.
Tycker inte att du behöver försvara dig alls. Man är inte en dålig förälder för att man behöver gå och hämta ett glas vatten när man är törstig, hämta en tidning eller gå på toaletten. Hur vida det skiljer i reaktion beroende på kön vet jag inte (men det verkar ju rimligt då bara en av oss vaknar när barnet skriker på natten 😉 ), men nu får det vara slut på att skuldbelägga andra föräldrar när man inte agerar enligt ”barnets bästa” i några få minuter under dygnet. Alla väljer själva hur de vill agera med sina barn, så länge det inte rör sig om ett barn som får ligga själv och skrika för jämnan torde ingen fara illa. Ibland måste man gå ifrån trots skrik, och ibland måste du som man förstå att när man har lyssnat på det där skriket hela dagen så kanske det inte är läge att lägga ner barnet i några minuter för ett toa-besök. Ta det lugnt nu och sluta känn att ni behöver försvara alla era val som föräldrar! = )