”Hon dör inte av att skrika”
Jag och Stefan har varit lite oense om det här med att Alice skriker. Jag klarar inte av att hon skriker. Alltså då menar jag inte att hon aldrig får skrika, men jag skulle liksom inte lägga bort henne i sitt nest när hon gallskriker för att gå och fixa nåt i fem minuter. Det kan Stefan göra, med motiveringen ”Hon dör inte av att skrika i några minuter”. Och här pratar vi inte ens fem minuter, utan kanske två, men för mig känns det som en timme.
Nej, Alice dör såklart inte av att skrika i några minuter, men mitt mamma-hjärta gör det. Och mina bröst späns och gör sjukt ont när hon skriker, speciellt om det gått ett par timmar sen jag ammat.
Jag kommer förmodligen få öva på det här från och med måndag när vi ska vara ensamma, lilla A och jag. Jag måste ju kunna gå på toaletten och då kanske hon får ligga i sitt nest på golvet i badrummet, eller sitta i sin babysitter och skrika…
Hur tänker ni med skrik? Går det där ”jag går sönder i hjärtat” över efter ett tag?
/Angelica
Varken jag eller sambon klarar när vår son skriker. Och nej, de dör inte men de mår inte bra av det heller. Men självklart har jag varit tvungen att lägga ifrån mig honom dör att t.ex. gå på toaletten. Fy vad ont det gör då 🙁
De har inte gått över för mig, men jag har lärt mig hantera stressen jag känner lite mer. Som du säger man måste kunna gå på toa osv:)
El så har du med dig det lilla skriket med dig samtidigt som du går..;) (charmtrollet hade en period där han inte kunde va utan mig ens en sekund..) inte de lättaste o fixa torket el dra på sig trollerna med en hand 😉 men lugn bäbis under tiden hade man ju o kunde därav njuta;)
Känner precis likadant med mina barn. Självklart måste man få kissa ibland men annars kör jag på att lyfta upp bums. Mitt hjärta brister annars. Tror det är den naturligaste sak i världen att känna så. Men skriker betyder ju att något är fel. Hunger, byta blöja eller närhet. Jag har aldrig låtit mina barn ligga och gråta och jag vet att jag fått igen det genom trygga barn. 5 minuters metoden ger mig panik. Hur kan man utsätta ett barn för det. Nä Angelica. Följ dina instinkter!
Jag är absolut inte någon expert, men jag hålle med dig! Vad jag förstått så är det inte bra för anknytningen att inte ”svara” på barnets skrik. Han/hon försöker säga något och svarar inte föräldern så är det negativt för anknytningen. Läste någon artikel nyligen där det stod att man kan börja låta barnet ”vänta” vid 3 månader, men att om man ignorerar innan dess i för hög utsträckning (vad nu det är) så kan barnet bli allt mindre kontaktsökande och introvert. Jag tänker att barnet skriker för att han/hon behöver något, och jag kommer inte våga neka eller dröja. Den första anknytningen är ju så viktig och jag vill att min son ska känna sig så trygg som möjligt.
Men jag är inget pro, och jag förstår att alla gör det de ser vara det bästa för sitt barn. Googla ”anknytningsteori” annars, om du vill ha lite kött på benen inför hur du väljer att agera.
Min lilleman är fyra veckor, och jag kan faktiskt inte säga att jag känner igen mig i den där måste få slut på skriket NU-känslan. Jag känner mer som Stefan: han far inte illa av att skrika några minuter. Dom minutrarna använder jag till att kissa, hämta vatten och slå igång serier så att jag sen kan sitta och amma i lugn och ro utan att behöva avbryta för att kissa, dricka osv.. Intressant att höra hur andra tänker och känner!
Med mitt första barn hade jag och sambon exakt samma diskussion. Men det löste sig av sig själv, jag lät inte min son skrika så mkt, men när han fick kvällskolik blev det en del…
Nu med dottern som är lika gammal som Alice, så tar jag det mer chill. Men hon skriker sällan, och jag vill inte att hon ska göra det heller, men jag får inte samma ”panik” som sist. Jag duschar när hon sover, däremot toaletten får hon följa med på. Jag bär henne helt enkelt och torkar mig med andra handen, haha! Alternativt så ligger hon i babygymmet eller i soffan och springer jag på toa fort, och då får hon gnälla lite.
Det går inte över hahaa! Jag får ont i mammahjärtat när min 3-åring gråter också haha… men man lär sig hantera det 🙂
Att svara på bebisens signaler skapar ett tryggt barn och ger en bra anknytning. Att låta sitt barn träna sina lungor och skrika kan ge ett otryggt barn. Tror jag läste en artikel i senaste Vi föräldrar, men det finns ju mycket forskning om anknytningsteori. Det är ganska intressant att vi lägger grunden till hur tryggt barnet blir redan när de är spädbarn. Har aldrig låtit mina barn gråta, är föräldraledig med en 4-åring, 2-åring och 2 månaders bebis. Har ibland alla barn med på toaletten med bebis i sele och ammar samtidigt. Lite knepigt ibland, men allt går. Sjal/sele trivs de flesta barn i och då går det att ha med barnet i de flesta vardagliga situationerna.
Där får du lita på din instinkt/magkänsla som mamma (en man kan vara hur bra pappa som helst men har inte riktigt samma känsla i början) för det är otroligt viktigt att man tar upp ett sånt litet barn som skriker och att man inte lägger ner det när det skriker. Sen händer det ju såklart att de börjar skrika när man t ex är på toa men det är ju inte så mycket att göra då annat än att skynda sig… Bärsjal eller bärsele är en jätte bra grej (tyckte själv bärselen var enklast..) Viktigt att man är överens om vad man ska göra, kan leda till konflikter annars. Du får nog be mannen läsa på lite om anknytningsteorin :)!
Köp en sjal eller ergonomisk sele, inte babybjörn. Sen bär du ditt barn tätt intill. Sitt med henne på toaletten. Så gör jag funkar bra. Och jag skulle aldrig och har aldrig gått och duschat, gått på toa lagat mat mm när mitt barn varit ledset. Välkommen till föräldrarlivet! Det är underbart men krävande
Fanns ju en toppenartikel om det i augusti numret av vi föräldrar! Diskuterades om när andra lägger sig i och påstår att man skämmer bort sitt barn med för mycket uppmärksamhet när dom skriker osv… Om du inte redan läst det så leta upp det för det var verkligen toppen! 🙂
För mig går mammahjärtat sönder direkt när han skriker, för att inte tala om att brösten spänner! Jobbigt nog med det första när man inte är helt säker på varför han skriker…
Fanns ju en toppenartikel om det i augusti numret av vi föräldrar! Diskuterades om när andra lägger sig i och påstår att man skämmer bort sitt barn med för mycket uppmärksamhet när dom skriker osv… Om du inte har läst det så leta upp det för det var verkligen toppen! 🙂
För mig går mammahjärtat sönder direkt när han skriker, för att inte tala om att brösten spänner! Jobbigt nog med det första när man inte är helt säker på varför han skriker…
Jag har ju fortfarande min lille i magen någon månad till men funderat en hel del över just den biten. På MVC säger de också, de ”dör inte av att vara ”själva” en kort stund medans du andas” eller av att skrika men ja är himla rädd att jag skall bli en höns mamma som duttar runt alldeles förmycket …
Eller så lär sig barnet tidigt att mamma o pappa kommer tillbaka alltid o tar hand om mig o blir trygg i sig själv o litar på föräldrarna. Det lär sig ligga själv o somna o underhålla sig efter ett tag. Sen får man anpassa dusch o mat till sig själv etc efter bebis så den är torr o mätt o därmed oftast jättenöjd. Hade tjejen i babysitter när jag duscha o hon va vaken. Funka jättebra o ibland blev hon missnöjd men vad gör man med schampo i håret liksom :). Självklart måste man gå på toa när man behöver eller ta nåt litet snabbt att äta även om bebis är lite missnöjd för att orka som mamma :). Jag tror att har man barnet klistrat på sig jämt kommer den vänja sig o du får kånka o bära hela tiden för att den vant sig vid det. Testa dig fram o kör på det som känns bäst o passar dig bäst!
Well said, Fiffi! Resonerar lite likadant; Åldern på barnet spelat roll; spädbarn och barn har inte samma förutsättningat.
Det går nog aldrig över, tror jag, inte när de skriker hjärtskärande i alla fall. Men man lär sig höra skillnad på skriken rätt fort. Nu kan jag låta lillen ligga o gnälla en liten stund om jag hör på honom att det egentligen inte är så farligt, om jag är tvungen att göra något som kräver bägge händer. Hör jag att han är ledsen på riktigt så tar jag ju förstås upp honom på en gång oavsett. Då får det andra vänta några minuter. Enda undantaget är när jag kör bil o han blir ledsen där i bilstolen, för då kan jag ju inte göra något… Tur att vi har korta sträckor till allt här som jag bor, annars hade mammahjärtat brustit om hade varit tvungen att sitta i bilköer med en liten som gråter som om han var ensammast i världen.
Annars brukar jag passa på att få så mycket som möjligt av sådant två-hands-göra gjort när han sover eller när han precis har ätit o är jättenöjd med att ligga själv en stund.
Jag har en son på snart 5 månader. Han har aldrig följt med mig in på toa för att göra nr 2 till exempel. Som någon annan skrev, det är skillnad på skrik och skrik. Visst ska man ha ett tryggt barn och svara när de signalerar, men samtidigt känner jag att det kan bli lite av en hets kvinnor emellan. Den som älskar sitt barn mest har hittat den smartaste anordningen för att ungen ska kunna vara med när man torkar arslet. Det är klart att ditt barn signalerar med skrik, men det är ju det enda sättet de kan kommunicera. Bara för att det börjar gnälla behöver inte det betyda att det är panik just nu. Du är med ditt barn dygnet runt, är hon lite ledsen i 3 minuter när du går och gör en kopp te så kommer hon inte bli ärrad för livet.
El så har ungen skrikit sig blå i tre timmar o när han äntligen somnar så blir du hysteriskt kissnödig för du inte kunnat lägga ner honom under den tiden, av anledningen att han typ tappar luften.. Då har du två val: 1. Lägga ner o invänta skriket på nytt el 2. Ta med ungen på armen när du kissar..
Hej,
Min dotter gråter sällan, men när hon gör det är det ngt riktigt på tok. Då svarar jag direkt med att ge trygghet, mat eller försöka hitta anl till varför hon gråter. Ofta är det överstimulering eller stora rapar.
Däremot gnyr hon mkt o flaxar med ben/armar o vi försöker hitta anl. till även detta beteende. Det kan vara magont, fel ställning eller hunger.
Då spädbarn ännu inte har möjligheten att påverka sin situation(svårt att röra sig, be om mat, visa var det gör ont) fungerar vi föräldrar som en förlängning av barnet. Vi blir som barnets förlängda arm och hur tydlig den armen är, är det jag skulle kalla anknytning.
Så nej, i den största möjliga mån låter jag min spädis inte ligga och skrika. Men man är ju bara människa o ibland går skriker inte att tyda, tämja eller mötas just då o där. Men dessa tillfällen önskar jag bli få.
Så gulligt! Jag tror faktiskt inte det gör det. Efter första barnet (nu har jag fortf bara ett för tillfället men en på jäsning) så reagerar man t om när man hör andra spädbarn skrika i omgivningen. Vissa bebisar har så klart mer hjärtskärande skrik än andra och visst man övar nog upp det men jag tror ändå alltid att man reagerar instinktivt på det på nåt sätt! I mitt hjärta gör det ont även om jag håller ut och inte går på direkt.