Angelica Lagergren

Hej hej lilla människa där inne, jag älskar dig så mycket! 

Vad roligt det är att ni är så många som har hittat hit till vår blogg! Det känns superkul att ni är så många som klickar in er här varje dag och följer vår resa och våra tankar kring att bli föräldrar. Nu är jag i vecka 32 och det är inte så många veckor kvar tills Alice är här. Jag läste igenom de sista veckorna i apparna igår (så nyfiken så kan inte hålla mig!) och där står det att de inte stoppar förlossningen om den sätter igång i vecka 34. Vecka 34! Det är ju inte alls lång tid kvar. Nu vill jag visserligen att hon stannar längre än så, det är ju det bästa för henne, även om jag längtar ihjäl mig nu.

Jag fick en kommentar från en läsare som undrade hur mina tankar gick från att vi plussade till första ultraljudet, hur det kändes och så vidare. Så jag tänkte svara på det nu. Jag plussade ju fyra dagar innan beräknad mens, så jag har vetat om att jag är gravid i en evighet. Jag har skrivit ett inlägg här, om min rädsla för missfall. (Och här kan du också läsa mer om det!) Men innan vi fick se lilla Frö på första ultraljudet som vi gjorde i vecka 13 kändes faktiskt allt väldigt overkligt. Ja, jag mådde illa och kräktes, men det gjorde jag absolut inte direkt så fort jag hade plussat. Det kändes som att jag lurades och ljög när jag berättade för mina närmsta att jag var gravid. Var jag verkligen det? Jag gjorde ju sju test, så jo, visst var jag gravid. Men det blev inte verkligt innan vi fick se henne sprattla omkring där på skärmen hos barnmorskan. Och när vi lämnade barnmorskan kändes det som vår lilla bebis var kvar där på skärmen. Det är så mycket verkligare nu såklart, när jag känner henne flera gånger om dagen.

Sen tycker jag nog att veckorna gick rätt segt mellan kub-test och rutinultraljudet. När vi satt och väntade på att få komma in svettades jag och var så sjukt nervös. Jag var livrädd att de skulle säga att hjärtat slutat slå eller att det var nåt fel. Stefan höll sig lugn som tur var, jag var ett vrak. Men så fort barnmorskan satte maskinen mot magen såg vi ett litet hjärta slå. Magiskt! Det finns inget bättre än att se sin lilla bebis tycker jag.

Jag hade ju en blödning i vecka 24 så då fick vi också se Alice på ultraljud. Den gången var nog den bästa gången, för då var jag verkligen övertygad om att det gått åt helvete…Tack och lov såg ju allt bra ut och hennes hjärta pickade på precis som innan. Nu längtar jag så mycket efter att få se henne på riktigt. Att få hålla hennes lilla kropp i mina armar… Längtan är enorm!

/Angelica