Angelica Lagergren

Åh jag är helt slut nu, kommer somna vilken sekund som helst, men först tänkte jag skriva lite till er och berätta hur RUL var. Vi var ju där 09:30 i morse, vid Läkarhuset Odenplan. Vi fick komma in exakt på utsatt tid! (På kub-testet var de över 30 min sena, vilket kändes som åtta timmar när man var nervös).

Jag och Stefan välkomnades av en äldre barnmorska som visade oss in i ett rum. När vi kom in i rummet fick jag lägga mig på en brits och hon bad mig dra ner jeansen. Längre och längre ner, haha. Jag var inte beredd på att jag skulle få visa en del av snippis, hehe. Men men. Hon kletade på massa gelé på magen och sen satte hon igång. Jag tycker att de trycker ganska hårt vid ett ultraljud, det gör inte ont, men det är i ärlighetens namn lite obehagligt.

Direkt när hon satte ultraljudsgrejen mot magen dök lilla Frö upp på skärmen. Helt stilla! Men… jag såg direkt att hjärtat slog, då kunde jag pusta ut. Min största rädsla att Frö tuppat av kunde jag nu slå bort. Barnmorskan berättade det jag redan sett, att hjärtat slog och att bebisen låg stilla, men att den snart skulle få fart när hon skulle buffa runt den. Och mycket riktigt började lilla Frö veva runt och ha sig. Hon ville inte visa ansiktet och var allmänt bökig att ha och göra med, haha. Men barnmorskan lyckades gå igenom organ efter organ och sa att allt såg fint ut.

Sen frågade jag: ”Kan man få veta om det är en tjej eller en kille?”. Hon svarade att hon kunde kolla efter, och gjorde så att vi såg Frö rakt underifrån… Sen sa hon: ”Kan ni se vad det är?”. Jag kunde absolut inte det. Stefan skakade också på huvudet. Då sa hon: ”Hmm… okej. Men gissa!”. Nej, det kunde vi inte. Sen sa hon tillslut: ”Ser ni nåt som hänger ner?”. Jag: ”Eh.. nej?…Är det… en…tjej?”. Hon: ”Ja, det är en tjej”.

Då började jag storgråta. All nervositet inför att något skulle vara konstigt släppte. (Obs! Jag var inte nervös över att det skulle vara en kille, jag var rädd att den skulle vara sjuk eller halv eller nåt…). Barnmorskan blev superförvånad och klappade på min arm. Och jag pep fram: ”Jag är så glad att allt ser bra ut och jag vet att man inte får önska kön, men jag ville verkligen ha en tjej”. Hon: ”Hmm.. hehe… ahaa… Okej. Aja. Nu ska vi kolla vidare på hjärtat, det är lite viktigare än kön”.

Sen skrev hon ut några bilder som vi fick med oss hem. Inte alls lika bra bilder som vid KUB-testet, men roligt att ha i alla fall. På eftermiddagen idag var vi även hos vår vanliga barnmorska i Gamla stan och där spelade Stefan in lilla Frös hjärtljud. Det får ni höra i morgon!

I morgon kommer vi förmodligen även berätta vad vi har för namn på vår lilla tjej. Vi har i alla fall bestämt oss för ett namn, men om det är just det namnet det blir när hon kommer ut får vi se.

Sov så gott!

/Angelica