Häromnatten låg jag som vanligt på min vänstra axel med Märta sovande bredvid. Tänkte att jag kommer nog att bli skev i kroppen snart. Jag har lite svårt att lägga mig med ryggen emot när jag har de där små nattgästerna… Tänkte då vidare på min vänstra höft som utvecklats till en förträfflig sittplats och min vänsterarm som är starkare än Bamses. Orkar inte alls bära lika mycket med högra.
En hörsel som Superman, en för alltid delad hjärna som alltid har en del fokuserad på barnen, helöppna tårkanaler och uppåtvridna, knutanpassade hårrötter.
Ja, skills och lite skador – mitt liv som mamma.
Så sant så!!
❤️
Men SÅ SANT! 😀 Så träffsäkert och helt sant som det blir när man är mamma. Ba’ vaddå vända mig regelbundet när jag sover? Ba’ visst jag bär dig OCH matpåsarna. Ba’ hur många exklusiva rum i hjärtat som helst med hur mycket plats som helst. Ba’ varför inte sänka volymen på TV’n för att kolla vem som grät även när barnen INTE är hemma.
Men gungknäna, de går faktiskt över! Isses, det har jag inte ens tänkt på… Liksom den där reflexen att dra handlingsvagnen fram och tillbaka för att lugna det gråtande barnet du hör i butiken… (när du inte ens har med egna).
Hahaha precis!!! Mina gungknän fick lite återfall igår när vi träffade liten bebis, trots att jag inte höll henne…
LOVE!!! <3 <3 <3
❤️❤️