Jag tror att en fördel med att få barn så tätt som vi fick är att man slipper avundsjukan som ibland kan uppstå. Märta märkte ju inte ens att hon fått en syster. Hon körde på som vanligt, nöjd över att ha båda föräldrarna hemma. Till det kanske hör att Maja var världens lugnaste bebis. Här började jag förstå hur vissa hade tid att skriva böcker, gå på barnvagnsbio och en massa annat, när de fick barn.
– Jahaaa, man kan alltså få sådana HÄR barn!
Jag slogs mycket med mitt dåliga samvete. När jag ammade eller myste med Maja kände jag stress över att jag inte var med Märta. När jag lekte med Märta kände jag stress över att inte ge Maja tillräckligt med tid. Ofta kände jag att jag ville att Maja skulle somna så jag fick lägga ner henne och ägna mig åt Märta, som krävde lite mer än lillsyrran.
Det är nog vad jag i efterhand önskar att jag skulle gjort annorlunda. Jag skulle njutit lite mer av Maja den första tiden. Varit lite mer DÄR med henne. Men nu blev det som det blev. Märta började på förskolan i slutet på augusti så när Maja var tre månader började vi umgås och ha mer kvalitetstid, hon och jag.
Det allra jobbigaste första året var utan tvekan sömnbristen. En period sov jag så lite att jag inte ens orkade be om hjälp. Eller är det därför man bara kör på? Eller försöker man vara tapper? Vill man inte vara gnällig? Jobbig? Jag vet inte. Men jag upplever det som att när man är mitt uppe i det så känns det som att man är en robot och på något sätt tror man att ingenting funkar om det inte är jag som gör det – så man gör. Gör gör gör. I efterhand tänkte jag: varför sa jag inget? Mattias, som kan sova sig igenom rejvpartyn (många sådana blir det ju såklart), märkte inte jättemycket av alla nattliga äventyr. Varför sa jag inget där? Jag vet inte!! Jag bara körde på. I sömnbristens dimma famlande jag mig igenom dagarna, med en tack och lov softis-Maja (det var hon skyldig mig med tanke på hennes nattliga rejs!!).
Men den perioden passerade den med. Och när det blev lite liknande perioder igen så hade jag kommit ifrån tapperheten, eller vad det nu var, och sedan var det slut på ”sova sig igenom rejv”-tillstånd för Mattias. Phu!
Den här periodens ”det skulle du aldrig ha sagt”:
Märta, alltså vår första, började sova bra på nätterna efter 4 månader. Maja sov från början ca 6 timmar i sträck – jag var överlycklig! Jag har fått en sov-bebis! Detta skulle ju dessutom betyda att hon vid 4 månader började sova hela nätter! Ha. Ha. Ha. Trodde jag ja. Maja körde tvärtom. Efter 4 månader blev det sämre. Länge. Zzzzz…
Den här periodens ”sånt man helst vill glömma”:
När vi firade min svärfar och bodde en natt på en gård, med lyxig middag. Jag hade laddat med många sömnlösa nätter. Min stressnivå var skyhög redan från början eftersom vi skulle sova i samma rum, Mattias, jag och barnen och därmed troligtvis väcka varandra hela natten. Dessutom skulle vi försöka lösa saker med ett barn som skulle läggas i vagn, ett som skulle hållas uppe lite längre än vanligt, en middag som skulle ätas och dessutom skulle samtal föras och dessa på en nivå som min mamma-hjärna inte klarade så bra just då. När förrätten kom in satt jag med ett barn i knät och då var jag så stressad över att någon av de små snart skulle bli övertrött att jag greppade gaffeln och började sleva in maten i rasande fart. Någonstans tänkte jag att jag måste ju påpeka att det var fantastisk gott, så det mumlade jag lite ut genom ena mungipan. När halva rätten skyfflats in, hastigt tiggats och svalts tittade jag upp för första gången. Där satt alla med orörd mat och väntade på att alla vid bordet skulle bli serverade. Bara hälften hade hunnit få in förrätten nämligen. Bara en hade hunnit äta upp halva redan. Ridå.
Den här periodens ”YEAH!”:
Typ varje dag när jag fixade saker med två små barn. Typ hämta/lämna på andra sidan Södermalm. Bussresor, påklädningar, avklädningar, psykbryt, Imse-vimse-spindlanden, två olika sorters mat, tre om man räknar min… Ja alltså jag borde fått pris i ”bollar i luften”-kategorin!
Jag har blivit ett proffs på att ”zooma ut” en stund och hämta energi.
Reflektion över första året:
Den här tiden var väldigt intensiv och krävande. Men den var också härlig och rolig! Jag släppte det dåliga samvetet ganska fort och bestämde mig för att jag visste att jag gör mitt bästa och jag ska vara snäll mot mig själv.
Sedan gjorde vi saker så enkelt som möjligt för oss själva. Vi gjorde i princip INGENTING som utmanade oss mer än vad vardagen redan gjorde.
Maja var över ett år när jag lade båda barnen själv för första gången, till exempel. Skulle vi ut och träffa kompisar så gick vi efter att barnen lagt sig. Ja alltså, EN av oss gick ut, den andra var kvar hemma med sovande barn, vi lämnade dem inte hemma själva. Det får dröja några år till. De få tillfällen Mattias var iväg på nån resa så hade jag en kompis eller mor- eller farföräldrar på besök. Det var vårt sätt att anpassa oss efter situationen och jag tyckte det var så skönt! Det tog liksom bort all ”vi måste hitta på saker”-stress också.
Sedan har vi nu, när saker är lättare, behövt träna upp oss och våga utmana oss lite. Vi vill ju inte sitta inne och kura tills de blir 14 år… Känns skönt att göra det i vårt tempo. Ja alltså snigeltempo.
Åh Gud vad jag känner igen mig… Jag har liksom du 13 månader mellan mina flickor, upptäckte att jag var gravid med nr 2 i vecka 19 – kände mig som en idiot, hur kunde jag missat alla tecken?! Men kroppen var ju inte som jag var van vid, helammade OCH åt minipiller och den där konstanta tröttheten, den fanns ju redan där… Så det blev en liten dotter till istället för en bröllopsresa som vi bokat, för då var jag höggravid och fick inte flyga. Förlossning nr 2 gick på 34 minuter men första året var tufft. Lilla hon var precis som din en snäll bebis som bara sov, men stora (som var så liten…), hon var så arg så arg. Konstanta utbrott, skrek och bråkade i timmar och stackars lillasyster fick sig en och annan däng, men mest var hon arg på oss och slogs även andra barn, tills hon började på förskolan och slutade slåss. Men arg var hon i flera år. Jag tror precis som flera skrivit här att den det är jobbigast för är föräldrarna, jag minns den totala känslan av maktlöshet och av att aldrig ha nog med händer. Och dåligt samvete hade jag för lillasyster som bara fick ligga och sova i sin korg medan vi tampades med argastorasyster.
Men en kär vän sa ”Kämpa! Snart sitter du där och dricker kaffe i lugn och ro medan barnen leker”. Och hon hade rätt! Nu är de 6 och 7 år och världens bästa vänner. De har alltid tryggheten i varandra och vi föräldrar har aldrig behövt leka rollekar eller underhålla dem, de underhåller varandra men är även duktiga på att leka själva. Storasyster har lugnat ned sig och slutar vara arg, den lugna lillasyster utvecklades till en riktigt liten dynamisk person med stor humor och integritet. Visst bråkar de en hel del, som alla syskon, men mest av allt är de bästa vänner.
För 1,5 år sen fick de en lillebror och lika fina är de mot honom, aldrig ett tjuvnyp eller uns av svartsjuka. De är ju liksom redan vana att dela med sig av allt. Jag själv däremot får totala overklighetkänslor av tanken på att jag hade en tremånaders baby förutom den större bebisen sist det begav sig 🙂 Men man fixar det när man måste och man får verkligen igen det sen. Tack för dina illustrationer och fina blogg, sån total igenkänning för mig! Kram, Julia
Jag har tvillingar (3) och känner igen mycket av det du skriver. Fast jag hade dåligt samvete för att jag inte räckte till länge och anknytningen blir lite mer komplicerad. Precis som ni gjorde vi vardagen så lika från dag till dag som möjligt, och mest hemmamys och promenader. Nu är de stora och har så himla kul tillsammans. 🙂
Efter att ha läst om det här, känns det helt okej att tredje ungen på tre år kommer i november! Det är nog jobbigast för föräldrarna att få tätt än vad det är för barnen. Tänk att de alltid kommer att ha varandra på ett speciellt sätt!
Hej, jag vill bara säga att jag läste din blogg för första gången i dag och jag önskar att jag hittat den tidigare! Jag har scrollat igenom massa inlägg och känner igen mig i så mycket!
När jag fyllde 32 blev jag plötsligt lite barnstressad och vi bestämde oss för att ge det en chans innan det blev för sent. En liten baby skulle vi väl kunna klara fastän vi bor utomlands och jobbar 50-60 timmar i veckan? Första ultraljudet fick vi veta att det var två starka hjärtljud och i somras gick jag från att aldrig bytt en blöja till att vara tvåbarnsmor…
Vill bara säga tack för att du skriver så öppet och ärligt! Både om det bästa och värsta med att vara en familj!
Vi har 19 månader mellan våra barn, nu 5 resp ca 6,5 år gamla. Känner igen mig väldigt i din beskrivning om första tiden! Jag var supermamman som gjorde allt; lagade egen barnmat (tex egen ketchup!), städade undan i hemmet varje kväll, tvättade i tvättstugan för 4 pers, gjorde utflykter med barnen, lagade middagar för våra resp familjer, ordnade med kalas, bakade, läst och sjöng för barnen, tog alla nätter själv….under denna tiden blev min mamman sjuk och dog efter bara 8 veckors sjukdom, jag tog då hand om min pappa och hans hus…jag kan nu i efterhand inte förstå att jag orkade! Det gjorde jag ju egentligen inte håller förresten, jag mådde rätt dåligt och hade trots allt jag gjorde, ändå dåligt samvete. Om jag fick göra om allt igen, hade jag sänkt kraven avsevärt och bett samt tagit emot hjälp, både från min sambo/ barnens pappa och min svärmor mm. Jag är inte bra på att be om hjälp, men nu när jag är medveten om det, så går det lättare. Jag har också sänkt kraven på mig själv, idag delar jag med mig av ansvaret kring allting med min sambo tex. Vi är lyckliga och barnen med ( hoppas jag!) men vägen hit har varit tidvis tuff! man gör så gott man kan, gott är gott nog liksom! Tack för ordet
Va roligt att läsa! Jag har också pseudotvillingar och känner igen mig i en del men mycket är helt annorlunda. Men det är ju inte så konstigt, det finns ju ingen mall över hur det blir
Jag gillar verkligen din blogg! Har en sjumånaders just nu och mycket du skriver stämmer så bra!
Själv är jag mellanbarn, med typ 18 månader till storebror och 20 till lillasyster. Vi har alltid haft varandra och är väldigt nära än idag 🙂 Vi har nog alltid tagit hand om varandra så mycket gott kan komma av att få barn tätt!
Heja dig!
Sto igenkänning. Här är yngsta fortfarande bara 10 månader så vi har inte börjat ta oss ut så mycket än men jag känner att det snart kan funka och det känns spännande.
Varje dag är full av små ”Yeah!” ögonblick och alla hemmaföräldrar förtjänar verkligen medalj tycker jag. Eller i alla fall varmt kaffe emellanåt 🙂
Här är det fortfarande en av oss som sover hela nätter och en av oss som sover korta och upphackade nätter (japp, jag) men nu känner jag mig tillräckligt pigg för att ändå orka ta tag i nattamningen så småningom. Hoppas se ljuset snart och drömmen om några timmars ostörd sön hägrar…
Hej! Har en som är 3år och en som är 2år (precis som dina 13mån emellan).
Och att läsa dina tre inlägg är som att läsa min dagbok jag skrivit under den här tiden! Just att jag inte bett om hjälp i början, och att vi inte gjorde mer än vardagen första året ( eller egentligen första två åren för min första är en virvelvind som var svår att hålla koll på med en bebis i famnen också), och nu har vi börjat ta oss ut, gick tex på bio hela familjen igår, jag satt och höll andan större delen men det var så häftigt att vi kunde!! Tack för din öppenhet och ärlighet! Det är tufft med två tätt men det väger upp deras gemenskap, iaf här hemma 🙂