När vi efter en fridfull svettig hämtning äntligen är hemma ska jag försöka slänga ihop lite mat, sådär som i ett tv-kök. Eller ja, i alla fall som i vårt kök, utan tv. Försöka.
Barnen springer runt och skrattar drar i mina ben och vrålar, medan jag fixar en pesto. Höjdpunkten är när vi kör nötterna i matberedaren – barnen först livrädda, tårarna nära, underläppar darrar till… men med lite operasång framförd av ett proffs – moi (!) – uppepå nötternas smatter så är vi lugna igen. Trots att Märta en gång sagt att jag kan dansa, men inte sjunga. Där fick hon!
Tomaterna hackas med kniven i en hand och med en 3-åring på höften, mozzarellan hackas med två händer till gnällsymfonier.
Till slut serveras en smarrig pasta med pesto, med tomat och mozzarella på topp. Mmm gott! Fast utan tomat och mozzarella, tycker Märta och Maja och lägger det på bordet. Och alltså pesto?! Varför har du sabbat pastan med ”kjydda”? Det är inte krydda. ”Jag tycker inte om lök”. Det är INGEN lök i pesto. ”Jo”.
Jaha, ska jag skölja av pastan då? ”Ja”.
Spolar av pastan i varmt vatten (jepp ring soc, jag valde varmt direkt från en kran, jag ville minska risken för ännu en diss med kall blöt pasta) och sedan är det picknick på golvet eftersom barnen måste äta sittandes i mitt knä nu. Jo MÅSTE, så är det. Fast inte utan slagsmål förstås. Det är svårt att få plats två stycken i mammas knä, trots att hon har, som hon bestämt hävdar, två stycken knän. Till slut är det i alla fall några pastor (plural för pasta om nån nu av nån underlig anledning inte skulle veta det) i barnmagarna.
Efterrätt!! Fruktpåse!!!! Succén är ett faktum. En till fruktpåse!!! NU!!! Det finns inte fler. Katastrofen är ett faktum. Måste muta med varsin chokladboll. Det godtas. Phu!
Hell hour över, barn mätta, mamma mätt. Barn leker, mamma plockar i ordning. Torkar diskbänk onaturligt länge. Mindfulness har jag för mig det kallas.
Adjöss. Det var det. En klassisk middag hos stjärnorna stjärtarna. Mycket bättre att avsluta med stjärt.
Och kommer man hem när kaoset lagt sig så får man skylla sig själv, och som straff äta i lugn och ro. Med Linnea som sällskap.
Fantastisk beskrivning av dagliga middagsmål! Även i vårt hus!!
Tack för en underbar blogg!! Min make undrar ofta vad jag fnissar och emellanåt gapskrattar åt…. (Trots barnen sover)
Stor KRAM till dig för att du underhåller mig flera gånger om!! (Ja, jag kan skratta flera tillfällen åt samma inlägg…….)
Men ååå tack snälla!! ❤️ vad glad jag blir! Stooor kram tillbaka och tack för att jag får somna med leende på läpparna!!!
Jag vill trycka femtielva gånger på gillaknappen!!! Jag har det precis sådär herregud att man ens överlever vissa dagar! Jag älskar att få läsa dina texter om det jag själv upplever men inte formulerar
ÅÅ tack!! Skönt att det finns fler 😉 😉
Haha som att klona vårt middagsscenario. Den där eviga avvägningen när man ska skära något – göra det skitsnabbt till gnällsoundtrack med en ca 13-kilos fotboja i vardera fot, eller med en unge på höften medan den jävla tomaten rullar iväg hela tiden medan man försöker skära, så tillslut mosar man den med knytnäven och kastar i den i salladen/grytan. Jag blir lite glad av att fler har det som vi. Känner mig inte ensam i världen.
Så underbart.
haha, så bra skrivet!
När jag blir irriterad på 3-åringen brukar jag diska diskhon hårt och länge med diskborsten, så känns det lite bättre sen 🙂
Hahahaha.
Igenkänning på distraktionsmomentet vid oljudet av matberedaren…
Äntligen en annan mamma som sysslar med diskbänks mindfullness! Jag har ofta märkt att jag torkar diskbänken lääänge och njutit av det, en liten stund då jag stänger ut omvärlden och laddar.
Åh nej!! Inte kjydda – detta djävulens påfund (om du frågar tjeåjingen)!