Ett ämne som kommer upp väldigt ofta. Som jag, precis som vanligt, skrivit tusen inlägg om i huvudet men det kommer inte ut för det blir för många ord. Så min nya trend är att försöka fatta mig kort och faktiskt skriva om saker, istället för att ha lååånga inlägg i huvet.
Här kommer mina tankar om Villervallas reklam, kön och blått och rosa.
Det är inte nåt fel på kön. Det är grymt bra att vara tjej, tycker jag. Det är också grymt bra att vara kille. När jag fick döttrar blev jag jätteglad. Hade de haft snopp hade jag också varit jätteglad. Om könet är det allra första man vrålar efter så fort barnet gjort sorti snippvägen eller kejsarvägen, så kan jag tycka att det är lite underligt. Det finns så många frågor som känns viktigare: typ hur mår barnet? Hur mår mamma? Är alla ok? Verkar hen andas ordentligt? Med mera. När dessa saker landat så tycker jag inte att de är så konstigt att fråga om det är en pojke eller en flicka. Om jag skulle titta ner på barnet på mitt bröst och fråga ”blev det ett barn?” så skulle jag tycka att det kändes märkligare. Jag har faktiskt, kanske helt galet, förutsatt att det skulle vara just ett barn.
Vidare finns det inte så många frågor att ställa kring en nykläckt. Ni vet, vikt, längd, hälsa. Kön. Ja. Man kan ju inte fråga efter favoritförfattare, drömmar och mål, intressen eller politiska åsikter.
Så sammanfattningsvis tycker jag inte att det är FULT med kön. Jag gillar kön. Men det kanske inte kommer före hälsa om man snackar prio.
(En lång parentes: Jag tycker dessutom om att veta kön. Om jag läser en text om samtycke, feminism, politik, ekonomi, kärlek och så vidare, så tycker jag faktiskt att det är intressant att veta vem som skrivit texten. Eller lite kort fakta om denne i alla fall. Typ ålder och kön. Beroende på text så kan jag också vilja veta mer. Det kanske är fel av mig? Jag läser med olika ögon om det är en äldre man som skriver om feminism än om det är en ung tjej, till exempel. Jag tycker mig ana att man har olika erfarenheter i livet om man varit tjej eller kille, är 70 år eller 25 år…)
Rosa och blått då? Problemet ligger ju inte i om man klär sitt barn i rosa eller blått, problemet är ju att barnet riskerar att behandlas annorlunda beroende på klädsel. Om mina döttrar är klädda i rosa klänning så kommer de garanterat att behandlas annorlunda än om de har jeansshorts och svart t-shirt. Jag är helt övertygad om det, utan att ha gjort någon som helst undersökning.
Så att säga att det är fånigt att dividera om rosa flickor och blå pojkar, att himla med ögonen och dra långa suckar ”ååh det där igen” tycker jag bara tyder på ignorans. Klart som fan det gör skillnad. Frågan är bara hur du vill att dina barn ska behandlas och uppfattas, och hur DE vill behandlas och uppfattas.
Mina barn har rosa kläder. Också. Vi behandlar dem inte olika när de har den rosa fleecetröjan jämfört med när de tar av sig till den blå tröjan under. Men andra kanske gör det? Jag kanske gör det med andra barn som jag inte känner? Behandlar dem olika om jag ser att det är flicka eller en pojke. Alldeles säkert gör jag det. Jag är ju ett resultat av vad jag levt med hela livet. Det betyder inte att jag är en dålig människa, bara att jag måste påminna mig själv om sådant här ofta.
Och en avslutande fråga på ämnet barnkläder. Vad är det för fantasilösa kreatörer som ligger bakom alla dessa blå och rosa, eller snarare ”killiga” och ”tjejiga” kläder? Herregud, det finns ju en milslång färgskala, miljoner tryck, mönster och former att välja och vraka från! Det handlar ju inte ens om att ”tänka utanför boxen”, snarare bara att ”tänka”.
(och till den som vill upplysa mig om alla könsneutrala barnkläder det finns nu för tiden säger jag redan nu – tack! Jag vet faktiskt det och tycker det är superkul! Fortfarande är det tröttsamt enformigt i de allra flesta butiker).
En sista sak! Flera skrev om just detta i mitt kommentarsfält på detta inlägg och jag kommer att svara på de kommentarerna, men jag ville ha tid på mig eftersom det är så intressanta ämnen, så därför har det dröjt. Tid är inte det jag badar i verkar det som… Men det kommer!
Måste en liten flicka ha rosa kläder? Ingalunda? Kan hon det? Naturligtvis!
Måste en liten pojke ha blå kläder? Ingalunda? Kan han det? Naturligtvis!
Är det okay tvärtom? Absolut!
Undrar också vem det är som skulle mobba en liten flicka i rosa? En annan liten flicka??? Knappast!
Alla dessa löjliga rädslor och funderingar sitter ju bara i oss vuxnas huvuden. Inget barn tar väl problem med såhär triviala saker!
Jag tror faktiskt att en anledning till att man delar upp kläder i pojk- och flick med färger och mönster kan vara att få sälja mer kläder helt enkelt. Har du en flicka och sen får en pojke så ”måste” du ju köpa en ny garderob och klädkedjorna tjänar pengar. De flesta jag har omkring mig skulle hellre vilja hitta könsneutrala barnkläder och klädkedjorna kan inte ha missat det. Jag har själv tvillingar, en flicka och en pojke, och hade som ambition att hitta kläder som båda kan ha för att slippa dubbla garderober, men jag har gett upp. Skulle jag gå på den linjen hade de i princip bara haft grå/vita/svarta kläder och det känns trist på små bebisar tycker jag.
Om jag en dag får barn, vill jag absolut veta könet i förväg. Men av ren och skär nyfikenhet, inte för att jag skulle föredra det ena eller andra. Tycker barn kan ha rosa eller blått oberoende av kön, men förstår mig inte på genus-folk som tycker flickor inte ska ha rosa.
Såhär tänker jag angående att behandla barn olika utifrån vad de har på sig: Jag har barn själv (8 månader) men trots detta så är hag fruktnsvärt dålig på att prata med barn. Och det vet jag med mig att mååånga andra känner igen sig i. Man vet liksom inte vad man ska säga. Så kommer det en prinsesstjej med en rosa klänning och en tiara så är det kanske sååå enkelt att prata om dessa ytliga attribut. ”Åh vilken tjusig klänning” kläcker jag kanske i så fall ut mig, TROTS att jag VET att man inte ska lära barn att utseende är viktigt (det lär dom sig ändå dock…) och TROTS att jag har 60 hp i genusstudier. Det händer av bara farten och jag är inte ensam om det. Barnet får då genom mig en sorts bekräftelse och den är den onda cirkeln sluten – JAG SKA HA MINA ROSA TIGHTS!!!!! Varje morgon innan dagis. Sen kommer ongen på dagis i rosa tights och där passar hon ju in makalöst bra med resten att småbrudarna med tunikor med rosa hjärtan på och knallrosa skaljackor. Och barn in den åldern VILL INTE sticka ut! (Det kommer sen i tonåren).
Man kan ju ”skuldbelägga” dessa rosa föräldrar i sinne men ofta kan det vara att barnet inte lämnar huset utan sin tiara så det är enkelt att bara låta henne få som hon vill.
Heja, heja, bra inlägg! Jag och min syster gick senast idag och beklagade oss över just det här ämnet med våra små ettåringar i varsin vagn, hon har en tjej och jag har en kille. Min syster tycker det är så svårt att hitta kläder till Hilma, dels för att hon (syrran) inte själv är superförtjust i rosa, volanger, tyll, glitter och rosetter och vill helst inte främja det utbudet men också för att Hilma faktiskt inte passar särskilt bra i alla dessa ljusa, skira, pasteller och färger som oftast erbjuds till tjejer. Hilma är så ljus i både hår, hud och ögon så hon försvinner liksom i sånna kläder. Kanske låter jättemärkligt men det är faktiskt sant! Så därför letar syrran ofta efter glada, klara eller neutrala färger som ger lite kontrast osv. Men oj vad man får leta! Vi letade efter strumpor med antislip i fyra butiker, på både tjej- och killavdelning, men det vi hittade var antingen rosa med glitter och blommor eller svart och blått med dödskallar och bilar. De neutrala vi hittade var grå, kul. Jättekul. Och jag med min son försöker få in lite mera blandade färger och andra mönster än mörkblått, grått, grönt, svart, bilar, dödskallar, fotbollar… men det kräver sin tid. Tid och ork som man tyvärr sällan har som småbarnsförälder. Jag blir bedrövad när jag tänker på hur vi alla matas med ideal och könsroller redan innan vi ens kan prata, inte konstigt att vårt samhälle ser ut som det gör idag.
Du kan verkligen sätta ord på exakt det jag tänker! Håller med dig på alla punkter. Du är så klok!
Ååååh så bra skrivet!!//mamman till pojken med de rosa (och alla andra färger också) kläderna!
Känner igen mig i kommentaren ovanför, mina svärföräldrar blev fruktansvärt (ordentligt alltså) besvikna när det visade sig vara en kille 🙁 jag som precis innan fått ett missfall var så fantastisk glad för att detta barn va friskt kunde inte bry mig mindre va könet va och blev galet ledsen av deras kommentarer.
Det tjatas fortfarande om att ”ååå hoppas nästa blir en flicka”, fattar inte hur man kan tycka att det är så självklart att kunna få barn. Jah hoppas på ett till (könet är fortfarande obetydligt för mig) men tar inte för givet att det kommer gå liksom !!! Rörigt inlägg kanske, blir irriterad bara jag tänker på det (svärföräldrarna alltså !!!) 😉
Tack för en bra blogg, skrattar ofta rakt ut av dina illustrationer 😀
När jag väntade mitt barn så tog vi reda på kön, bara för att (framför allt jag) var så jäkla nyfiken och ville veta allt. När jag sedan berättade för en släkting att det var en pojke vi skulle få fick jag kommentaren ”ok…ja men det gör väl inget”. Hon hoppades nämligen på att det skulle bli en tjej för att det fötts två pojkar i släkten det året. Det kom liksom ingen fråga om allt såg bra ut på ultraljudet. Till råga på allt så pratade jag senare med en annan släkting och berättade att vi skulle få en pojke. Hennes svar var ”ja jag hörde det, *NN* blev så besviken”. Blev så himla ledsen. Och blir förbannad när jag skriver om det. Förstår inte varför könet ska spela roll, vi var ju glada över att vi skulle få ett barn och att allt såg bra ut! Det var ju inte heller hennes barn vi väntade. Och håller med dig om barnkläder, så tråkigt enformigt i så många butiker!
Men fy så trista kommentarer! Jag förstår inte hur folk tänker ibland alltså…