Ok, gårdagens illustration ledde till lite diskussioner. Både IRL (som vi ungdomar säger) och på Instagram.
En del hävdade att det bara var ett ordval, någon tyckte det var feministisk skit, en tredje tyckte att man kunde säga att man vaktar sina barn utan att det behövde betyda att man levde ojämställt. Andra tyckte att ett ordval inte var en liten sak, att det är ett symptom på ett stort problem och att ord spelar visst roll för de ”formar våra attityder till handlingar”.
Jag tycker om när det blir diskussion, jag vill utmanas att tänka ett varv till, varför tycker jag som jag gör, varför blir jag upprörd/berörd/störd. Är det så att jag bör ändra åsikt, tänker jag fel? Eller finns det sanning i det jag tecknar/skriver?
I ärlighetens namn så blev jag förvånad över att så många kände igen detta att pappor barnvaktar sina barn, också att flera ville försvara ordvalet. Jag har nämligen aldrig hört detta i min närhet (det närmaste jag kommit är en vän vars kollega uttryckte sig så en gång). Så jag trodde faktiskt det var en sån där grej som den äldre generationen använder, nåt som påminner om hur det en gång var. Men jag hade nog fel.
Nu till frågan om detta endast är ett ord, att man inte behöver lägga så stor vikt vid det. Det måste betyda att det finns en massa kvinnor som också säger att de barnvaktar sina egna barn eller? Om det inte är en grej som har med kön eller pappans roll att göra menar jag. Så, här kommer en efterlysning! Kvinnor som barnvaktar sina egna barn – finns ni där ute?
Vi är inte ’barnvakter’ åt vår dotter, men däremot ’passar’ vi henne ömsesidigt. Det ordet använder både hennes pappa och jag oavsett om det är en som ska iväg på något eller bara går på toa. Jag har inte hört någon pappa som varit barnvakt åt sitt barn, men fick mig en tankeställare när en manlig vän i 35-årsåldern argt berättade att han av en jämnårig kollega hade fått frågan om han hjälper till hemma. Han menade att han inte ’hjälper till’ hemma, utan de har delat ansvar för hemmet.
en 35-åring som använder ”hjälper till” i sitt eget hem (den jämnåriga kollegan alltså)… Känns modernt 😉
Det är ju även vanligt att man hör kvinnor som får påminna sina män om att passa barnen även när de är hemma. De kommer hem från jobbet och då är de ”lediga” -D.v.s att man måste påtala att de ska se efter barnet om kvinnan t.ex. går in i duschen. ”Älskling jag tänkte duscha nu om du vill kolla barnet så länge” eller att kvinnan står i köket och lagar mat med ungarna hängande runt fötterna medan han sitter i soffan och glor på tv helt omedveten -inte så att ungarna inte får vara hos honom men han gör inte direkt något aktivt försök att verka lite rolig så de kanske vill det istället för att terrorisera mamman, har man tur kommer det ett halvhjärtat ”näMen låt nu mamma va och kom hit ut istället…” Från soffan. Ibland tror jag inte att det är illvilja -de har liksom bara ”stämplat ut” för dagen. Händer här hemma också, särskilt när dottern var liten och behövde mer 100% bevakning -nu är hon äldre och reder ju sig själv mer även om farsan ligger i soffan och glor på mobilen. Men ”barnvakt” säger vi iaf inte och sambon har varit hemma jättemycket med dottern. Det är bara när vi båda är hemma som jag fortfarande kan känna att han liksom smiter undan liiite, går in i en bubbla jag aldrig kan unna mig om dottern inte sover. Det är svårt att sätta fingret på men det känns alltid lite som om det är mer mitt ansvar att ha koll hela tiden.
Ja alltså det är faktiskt så, tror jag, att man är mer en produkt av de normer och regler man är uppväxt med än man tror. Så ja, att det ”typiskt kvinnliga” och det ”typiskt manliga” ibland skymtar är inte helt konstigt. Men det är ju därför det är så bra att man ser dem och på så sätt kan motarbeta det lite (eller mycket heja heja ;))! Som tex att protestera om nån barnvaktar sina barn…
Och med tiden så hoppas jag att det mammiga och det pappiga blir det ”föränderliga” 🙂
Jag har faktiskt använt ordet barnvakt om mig själv. Då i den meningen att jag kände att jag behandlades som en. Min man var iväg på grej efter grej och hade aldrig möjlighet att ta med sig barnen. Jag blev ”fast hemma”. Det var mer som en pik mot honom så att han skulle förstå, att han behövde vara mer närvarande. Vilket han också förstod.
Kan tänka mig att det blev effektfullt med det ordet! Skönt att han förstod!!
SOM jag avskyr detta ord i fel (men ändå rätt) sammanhang. Jag höll på att explodera när en nyfunnen väns sambo använde det ordet (och dom hade 2 barn, då har man väl insett grejer med föräldraskap?) I skämtsam stämning så kan jag självfallet skratta med, men denna situation var fullt seriös. Fast det som gjorde mig mest upprörd var hur min vän (mamman) inte reagerade! Hur ser hon då på sig själv de stunder som hon är ensam med barnen?
Innan jag själv fick barn så ansåg jag att förälder som använder detta ord var lite egoistiska, då det lät som en andraprioritering att ta hand om sina barn, ett måste liksom. Idag med ”mammaögon” så får jag nästan lite rysningar av obehag, det känns som att den föräldern inte knytit några kärleksfulla, blommiga band till sin lilla avkomma, och en smula snoffsighet. Att ett sånt litet ord kan väcka många känslor. Både facinerande & skrämmande.
Tusen tack för en underbar blogg!
//Malin, från lilla Viken 🙂
Å hej i Viken!! 😀
Ja du det är ju verkligen inte okomplicerat med ett litet ord har jag märkt! Jag trodde som sagt inte det användes, faktiskt, men nu vet jag verkligen att det inte är helt ovanligt!
Tack snälla för din kommentar!!
Hälsningar
Louise
Jag och maken är skilda. Det händer att jag använder begreppet barnvakt om jag får rycka in hemma hos honom en kväll för att han har något han måste göra.
Hej, jag har faktiskt använt det ordet nån gång. Men aldrig hemma utan när vi var på dansläger i en vecka, på kvällen när det är socialdans så har vi turats om att gå på den och då är den andra ”barnvakt” just den kvällen. Även när någon undrat om jag ska dansa eller inte så var jag sagt ”nej det är jag som är barnvakt i kväll”. Ibland har barnen fått följa med i vagnen och måste ju även då vaktas/skyddas/tas om hand om hela tiden (vakna eller sovandes) så ordet barnvakt har känts helt ok. Men hemma skule jag nog aldrig använda det ordet, då är en ju hemma med barnen ifall den andra måste iväg på något och någon undrar
Åh, vad bra att du skrev detta. Stod i duschen när tanken slog mig, så det hamnade inte på papper 🙂 För precis: om den nu okej att säga att pappor är barnvakt, då borde ju samma personer säga att mammor också är det. (Vilket jag inte heller hört, utan bara den manliga varianten)
Och som jag nämnde tidigare; min man var bara 21 när vi fick barn och vi hade aldrig pratat om sånt innan – men han tog instinktivt illa upp när hans mamma kallade honom ”barnvakt” så fort jag var hemifrån. Han uppfattade det underförstått som att hans roll i hemmet inte var jämställd med min när det gällde att ta hand om vår gemensamma dotter.
Och ordet är väl liksom uppkommet för att benämna någon som kliver in i en tillfällig roll med barnet? Nästan som ett yrke (ja, ”barnflicka” är ju onekligen det, så Expressens grej var ju extrem). Förälder är en på heltid! (även om en inte bor med barnet)
Men visst, jag är ord-nörd och tycker att ord alltid spelar roll (skriver mycket om det när det gäller mat och ideal också), inser att andra kan ta mer lättsamt på det.
Det har faktiskt hänt att jag varit barnvakt åt min egen son. Till saken hör att jag och pappan inte bor ihop och har haft delat boende sen sonen var 9 månader och ibland har det kört ihop sig så att vi har fått täcka upp för varandra på den andres dag.
Ja så kanske man kan se på det då…
NEEEEEEEJJJJJ! Och i min värld är pappor aldrig barnvakt till sina egna barn. Det var sånt mina äldre manliga militära kollegor sa när jag var småbarnsmor och jobbade i Försvarsmakten!
Ja det är ju liksom där man tänker att denna typ av ord förekommer (och ja nu är det jag som sitter med fördomarna, det är jag medveten om. Jag vet ju faktiskt inte hur jargongen är hos äldre manliga militärer egentligen). Men min Instagram tyckte jag visade något annat, tråkigt nog…
Men näe, en barnvaktar väl inte sina egna barn? Förstår skämt-aspekten såklart (!) men att säga så på fullaste allvar? Håller med ovan om att det liksom tar bort föräldrarollen och dehumaniserar det hele på nåt vis, om ni förstår vad jag menar.
Precis så!
Jag har aldrig hört irl (hehe) att någon sagt att varken mammor eller pappor barnvaktar, däremot att min sambo (och andra) kallar sig själv för hemmafru för att han varit hemma och haft hand om hem och barn (huvudsakligen) och jag jobbat och betalat för allt (räkningar och mat). Jag rättar då och säger hemmaman. Fast han ser ju inte det som något negativt. Han älskar att vara hemma och ta hand om allt och vill gärna vara mycket med vårt barn. Han förstår ej varför fler pappor ej vill det. En braig grej är iaf att jag inte hört alls att han får cred för han är hemma såsom man läser på internet. Alltså han har ej fått mer cred än när t ex jag var hemma med ungen.
Vad bra att ni inte märkt skillnad i cred för att vara hemma!
Och det är det där jag menar med att skojsamt säga saker inom familj – du vet ju vad din man lägger in när han säger ”hemmafru”.
Skönt att du inte har erfarenhet av barnvakts-kommentarer. Det gör mig glad faktiskt.
Vi säger det skämtsamt båda två ibland. ”Du har barnvakten ikväll va?” Han jobbar kvällar och jag har andra aktiviteter på kvällar, så det är viktigt att veta vem som tar barnet med sig eller är hemma. Smidigt ord på så vis, för vissa aktiviteter går att göra med barn med sig, andra inte.
Men egentligen håller jag ju med om att det är vansinne att barnvakta sina barn.
Ja men jag förstår att man kan skoja så sinsemellan, det är ju en helt annan sak tycker jag. Man vet ju väldigt mycket om var man står vad gäller jämställdhet, värderingar etc inom familjen.
Jag kände så när jag började vara hemma en dag i veckan med min nästan tvååring, då hade jag jobbat i ett år. Men jag skulle ju aldrig säga det för det är ju helt sjukt att jag inte är förälder bara för att jag jobbar?
Det är ju det där, att man tar bort rollen som ”förälder” när man använder ordet ”barnvakt”, tycker jag! Det är vad jag tolkar in i det och det är därför jag upprörs av det.
Visst känns det annorlunda att komma hem till sina barn när man jobbar! Men som du påpekar, man slutar ju inte vara förälder bara för att man jobbar. 🙂