Detta är en illustration som jag funderat på att göra ett tag, men först blev den inte av och sedan glömde jag bort den. Tills idag. Då läste jag nämligen detta inlägg på Kittys blogg och fick inspiration. Resonemanget känns så modernt…
En till som skrivit om samma grej som Kitty och sätter ord på det på ett mycket bra sätt hittar ni här
Jag har hört det där lite här och var och faktiskt inte så sällan från andra mammor! När jag är iväg någonstans så är det nästan synd om min man som måste ta hand om 7 barn själv och mina föräldrar rycker gärna in och hjälper honom då – vare sig han vill det eller inte. Sen att jag har varit hemma på heltid med barnen i ett antal år utan att det är något konstigt eller svårt det glöms gärna bort.
Minns speciellt när jag var timvikarie på en öppen förskola och en mamma hade träffat på maken som var ute på promenad med barnvagnen och frågat honom om han skulle lämna våra tre små (som inte går på dagis) hos mig sen… Som att det vore mer logiskt att jag har tre barn med mig på jobb än att han är hemma med dem på sin lediga dag?!
Ja men alltså det är ju helt galet!! Är det verkligen så främmande med en pappa hemma med barn??! Jag blir tokig!!
Men, förutom ”artikeln” som Kitty hänvisade till, hör ni detta ofta? Jag har aldrig hört någon i min bekantskapskrets eller arbetsplats uttrycka sig så här. Och min man skulle ju aldrig komma på tanken. Jag undrar bara, känner ni att detta är ett stort problem och vanligt förekommande sätt att uttrycka sig? Visst att en ”journalist” skrev ngt pantat, men läser ni ofta intelligenta inlägg i samhällsdebatten i den tidningen i övrigt? Bara några reflektioner…
Ja men det var ju det som förvånade mig så! När jag gjorde illustrationen med mannen som säger att ”kvinnor blir upprörda när man skriker visa pattarna men tycker ändå man ska få amma överallt” så tänkte jag inte att det var särskilt vanligt förekommande åsikt. Här tänkte jag lite likadant, att ingen säger så egentligen. Men precis som jag skriver i nästa inlägg på denna ämne så verkade det på instagram som att det var många som kände igen det hela. Jag blev uppriktigt förvånad och skrev därför ett extra inlägg med reflektioner kring användandet av ordet (inlägget ovan detta).
Och du har helt rätt i att den tidningen kanske inte vräker ur sig de mest intelligenta och mest välformulerade artiklarna man läst… 😉
Man upphör ju aldrig att förvånas! Jag har vart hemma med vår son och pappan jobbar väldigt mycket. Alltså blir tiden de två har ensamma inte så ofta eller länge. Men han skulle ju aldrig komma på tanken att kalla det för barnvakteri! Snacka om att nedvärdera pappors (föräldrars) roll! Bra illustration, som alltid!
Ja men eller hur! Nedvärdera pappans roll, exakt!
Tack för din kommentar!