ATT BLI ANSVARIG FÖR ETT LIV. – hejhejvardag
hejhejvardag

hejhejvardag

ATT BLI ANSVARIG FÖR ETT LIV.

bronJag var liksom inte beredd på det. Den där gigantiska känslan av ansvar. Att nu hänger det på mig om denna lilla varelse ska överleva. Jag var inte beredd på att jag skulle vara så totalt livrädd och alldeles skräckslagen.

Fyra dagar efter att Märta föddes skulle vi på återbesök på Södersjukhuset. En bussresa på ca 8 minuter, och en liten promenad. Efter besöket skulle jag träffa en kompis som var hemma på besök från London. Men jag fick ställa in. Jag var h e l t slut.

Jag hade nämligen stannat vagnen ungefär varannan minut för att kolla så Märta fortfarande andades. Rörde sig magen där under filten? Var hon kanske för varm? För kall? Jag drog bort filten lite, la tillbaka den, drog bort, la tillbaka… Det blåste också ganska rejält och jag var helt säker på att hela vagnen skulle blåsa iväg. Därför höll jag krampaktigt fast i handtaget och spände hela kroppen för att maxa min kraft, ifall en rejäl vind skulle komma och hugga tag. Hela bussresan var jag dessutom säker på att miljarder baciller skulle samlas i ett moln kring vagnen och sedan gå till attack, ner på min lilla, lilla bebis. Därför höll jag halvt som halvt andan hela resan (som om det skulle skydda Märta från att andas in bacillerna?).  Denna panikfyllda färd toppades på sjukhuset av att man stack denna oskyldiga, lilla varelse i handen två (!) gånger och sedan pressade med all kraft, johoo då, ut små droppar blod. Snor och tårar forsade, på mamman alltså, och den obrydda bebisen i famnen skumpade upp och ner till följd av de rejäla hulkningarna. När vi efter en evighet klev in i hallen hemma tog jag med mig Märta in i sovrummet, la mig i sängen med henne tätt intill och tänkte ”nu behöver vi aldrig mer gå ut”.

Det blev bättre. Sakta men säkert. Men känner jag efter riktigt noga så ligger den där jättestora rädslan där inne och bubblar… så jag låter bli. Vi måste ju kunna leva lite också.

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
hejhejvardag

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Anonym

    Gud vad jag fnissar bakom dataskärmen. Tack för att du delar med dig! Jag är inte ensam, hallelulja! Är just nu inne i den där konstiga bubblan, fast det blir bättre.. Just nu är jag mest sur pa polare som säger “Men duuu, ta det lugnt. Musiken är inte för hög. I sadana fall skulle bebben skrika”. Men aaaah, SKAFFA EGNA UNGAR SA VET DU HUR DET ÄÄRRRR vill jag bara vrala i ansiktet pa dom.

    Tack ännu en gang, iallafall, jag gillart!

  2. Hannah

    Skrattar igenkännande även om jag nog tog det lite längre. Jag ansåg att barnens pappa, efter att första barnet kommit, var så oförsiktig med bebisen att han med sin oförmåga att se alla faror skulle få barnet dödat. Han gick ju förbi någon som rökte med barnvagnen, tänk om den personen smätte iväg sin cigarett så att den hamna i vagnen och det börja brinna, han korsade också cykelbanor utan att se sig om ordentligt. Min rädsla över att något skulle hända MIN bebis gjorde att jag på allvar gick och funderade ut olika sätt att döda pappan på. Om jag skulle åka fast skulle ju vara sorgligt men bebisen skulle iallafall leva. Som tur var gick det över och med andra barnet litade jag mer på pappan och kan till och med se att han är kanon.

  3. Monica

    Haha..☺️ Och jag var då verkligen inte beredd på att dessa (tvångs-)tankar återkom, när jag fick barnbarn.
    Jättefin bild ⭐️⭐️⭐️

  4. Matts Winblad

    Oj vad jag skrattade, både på hur du tecknar dig och sedan när jag läste texten!… Färgerna på bilden får du också mycket hög poäng från morsan för!!

    4 feb 2014 kl. 07.40 skrev hejhejvardag:

    > >