Vi kan vara överens om att den här hösten varit lång och besynnelrig. Och att det här höstlovet kunde inte kommit mer lämpligt. Jag bestämde ganska sent att vi behövde ett höstlovsäventyr. Tidigare år har vi varit på Tanumstrand på lovet, något vi alla varit nöjda med. Men det fanns en önskan om att få träfta djur hos barnen. Och då Tanumstrans enbart stoltserar med krabbor och måsar, så fick dem stå tillbaka till förmån för Kolmårdens djurpark och Vildmarkshotellet.
Vädret var höstruskigt. Ni vet precis vad det innebär. Regn, dimma och lagom med vind. Plussgrader och möjlighet till sol, senare. Vi vaknade på morgonen till den här utsikten. Bråviken. Höstfärger. Och ljudet av plaskande från utomhuspoolen.
Jag var i ärlighetens namn rätt konfunderade över hur hotellet löst det med frukosten och risken för trängsel. Men min oro var obefogad. Vi möttes av personal som visade oss till bords, vi fick bröd, frukt och pålägg serverat vid bordet, om det skulle vara så att vi var vrålhungriga och det var kö vid buffen. Allt för att vi inte skulel behöva köa och trängas Nu var det inga köer, alla respekterade (okej, vi räknar inte med de knähöga barnen) att vi skulel hålla avstånd. Sällan har jag varit på en så lugn och trevlig hotellfrukost. VIsst, utbudet vid buffen var inte den bästa. Men det var gott och varierat.
Efter frukost, i väntan på att parken skulle öppna, testade vi ”höghöjdsbanan” som fanns i skogen mellan hotellet och parkeringen. En väldigt ambitiös bana vill jag lova. Inga säkerhetslinor, och rätt kluriga hinder. Båda killarna körde på och tyckte banan var bra. Själv stod jag för dokumenterandet.
Vid 10:00 stormade vi in genom grindarna och in i parken. Vårt fokus låg på att besöka alla djuren och få hallowen känslan på köpet. Jag kan tänka mig att många hade fokuset tvärt om. Och om vi fick se djur. Sälarna var nästan roligast. Då vi var dem första besökarna hos dem för dagen, så dök alla upp samtidigt framför oss och skulle showa. Där blev vi stående länge.
Då det är som det är, så var det inget utalat program i parken. Allt för att undvika folksamlingar. Vi lyckades dock pricka in både tigermatningen, teater i Pumpania, matning av röd panda och lite annat på vägen.
Det blev även en tur i linbanan. Djuren var dock inte så pigga när vi åkte. De låg mest och tryckte och undvek regnet. Vilket var förståligt. Ja, inte björnana då. De var ute och lufsade, knapt brydda över vädret.
Och så åkte vi Wildfire, hela familjen. Vilken fantastisk berg och dalbana. 25% av familjen önskade att det var över efetr 2 sek. Och vi ndra 75% hade gärna åkt igen, om det inte hade vartit för den jättelånga (corona)-anpassade kön.
Vi var i parken i 6,5 timme. Stegräknaren visade 19300 steg. Om vädret varit snällare med oss, så hade vi nog stannat till eldshowen. Men vi var alla aningens trött, blöta och kalla. Så vi sa hej då till drakarna, pumpafolket och orcherna. Hoppade in i bilen och körde hem.
