Kära nån. Hur är det med mig och träning egentligen? Varför håller en på som jag gör? Det kan man ju undra. För jag är av naturen en mycket lat och bekväm person. Älskar en mängd aktiviteter som inte på något sätt är pulshöjande. Men av någon anledning så lyckas jag ändå höja pulsen flera gånger i veckan.
Hur jag lyckas med detta är ibland även för mig själv ett under. Piska eller morot är frågan? Målbild eller vardag? Jag bestämde mig för två år sedan att sluta analysera, känna efter och förhandla med mig själv. Att springa var något som bara skulle göras. Jag bestämde samtidigt att satsa på att springa minst 2mil i vecka och att vara schysst med vad som ”bedöms” som löpning. Allt snabbare än att gå, och som kräver dusch, det är att springa. Så att sticka ut, även en dag när kroppen känns seg, tempot är lågt och känslan obefintlig, det räknas oxå som löpning. Allting räknas, men det måste fortfarande göras.
Så, att säga varför. Mitt varför är lite luddigt. Men ändå glasklart. Jag springer för att jag kan, för de som inte kan. Jag springer med tanken att om jag gör detta nu, betalar det sig längre fram. Jag springer för att hålla balansen stillasittande/rörelse. Jag springer för att jag ska kunna äta vad jag vill, när jag vill, utan att fundera och värdera. Jag springer för att vara en förebild för mina barn. Jag springer för det är en självklar del av livet, även då det inte alltid är ljuvligt(som tandbostning liksom). Jag springer för att det är enkelt, tidseffektivt och platsoberoende. Jag springer lite av rädsla för vad som händer om jag slutar….
