Vardagen är igång. Och med den mina lunchpromenader. Mitt sätt att sortera i kartoteket och min hjälp i att inse att de där stora svårlösta uppgifterna, kanske inte är så krångliga i alla fall.
När jag promenerar, går det fort. (Det säger i alla fall dem som ibland hänger på.) Hastigheten är lite viktig , för om jag håller högt tempo, hinner jag ner till vattnet. Och det är något med just vatten, öar, himmel och horisont. Här nere brukar även vädret bli extra påtagligt. Blåser det , så stormar det här. Lyser solen, så strålar den vid vattnet. Och regnar det, så plaskar det. Mer väder helt enkelt.
Igår var det ett fantastiskt väder. Stormen slet i träden och vattnet. Med en energi och frenesi likt ett tomtebloss som aldrig vill slockna. Aldrig vilade vattnet. Solens strålar letade sig fram mellan molnen och lös upp allt det dramatiska, samtidigt som den värmde min kind och gav livskraft. Vädret var lite av en metafor för hur livet ibland känns. Vinden som sliter, tar tag och ändrar riktning, energi som flödar. Ljuset som både lyser upp det man borde se och det man önskar en missat. Och värmen som strålar fram, även om molnen verkar ligga tätt. Så mycket, på en och samma gång. I en oförståelig rytm.
Tar du oxå promenader
för att låta bibliotekarien i dig sortera i kartoteket
och har även du
väder inom dig
som även den bästa meteorolog
aldrig skulle kunna förutspå
