Jag springer. Många skulle påstå att jag springer ofta, snabbt och långt. Men i min värld, och med mina preferenser gör jag varken det ena eller andra. Jag springer, för att jag kan, och farförallt för att jag vet att jag behöver det. Ambitionen är aldrig att jag ska bli snabbare, även om jag blir glad när jag slår ett PB. Men det är inget jag tränar aktivt för. Visst, jag springer lopp. Men det gör jag för upplevelsens skull. Och för nyfikenheten. Kan jag, orkar jag? Jag har dock ett mål med springandet. Och det är att springa minst två mil i veckan. En rimlig sträcka, om man tänker att rekommendationen är 45min pulshöjande aktivitet 3ggr i veckan, för hälsans skull. Sen blir det allt som oftast längre. Fler meter. Mest för att jag vill hålla igång långpassen. Vill inte tappa förmågan att kunna springa uppemot 2mil i sträck, vilken dag i veckan som helst. Jag vill inte bli löparbakis. Och när jag springer lopp, vill jag kunna springa upp emot 3mil och tycka att livet är relativt gott.
Förra året lyckades jag med konststycket att springa 150mil. En bedrift jag inte trodde att jag skulle kunna uppnå någonsin igen. Men vet ni vad, på något mystiskt sett så har det hänt, igen. Och nu med två månader till godo. Efter dagens transportlöpning hem från jobb, är jag nu upp i makalösa . Helt galet. Det betyder att i år kommer jag antagligen kunna springa från Smygehuk till Treriksröset (fågelvägen) långt innan året är slut. Kroppen är cool! Jag är cool!
