Det blir inte alltid som man tänkt sig. I början av året så bestämde jag mig för att inte springa nå lopp under 2019. Lusten att ”tävla” fanns inte, och jag kände att jag orkade inte ge den energi som ett lopp faktisk kräver av mig. Då inte bara i form av träning, utan även det psykiska. För det tar energi. Tusen tankar, spretiga, som hur jag än vill, påverkar. Både plus och minus. Så jag släppte tanken på lopp. Uttalade tydligt att jag ”hjärn-sprang”. Lite löpning-eller-Prozac.
Men som vi vet vid det här laget gick planen lite åt skogen. Eller så här, den reviderades, som det så fint heter. Och när jag ändå håller på, så reviderar jag den ordentligt. Det blir ett lopp till. Redan på lördag. Jag ska återigen ge mig på Stockholm halvmara. Första gången jag sprang den, grät jag när jag kom över mållinjen. Efter andra gången kräktes jag på tåget hem. Hur det kommer att gå denna gång, har jag ingen aning om. Men formen, för att springa ”halvlångt” på asfalt, känns lite knackig. Men jag antar utmaningen, tänker att det blir ett trevligt långpass tillsammans med en massa annat folk. Jag har dessutom fått äran att starta i näst sista startgruppen, så förhoppningsvis får jag springa om fler, än jag blir omsprungen av. Risken är dock att det blir löparkö….
Hur som helst, så blev det visst ett lopp till i år
Tur att planer revideras
Tråkigt vore annars
