Idag har familjen haft premiär för tävlingssäsongen i orienteringen. Jag och barnen tävlade, och mannen följde upp barn i klubben. Och ja, vi hade nog alla lite kittlade premiärnerver alle samman.
Eller nja, lillebror var nog inte nervös, mer spring-i-benen-lycklig. Men min insats då? Ja, vad ska man säga. Sprang en bana som motsvarade typ pojkar 12år. Det handlade mest om att följa rätt stigar, se höjder och springa på. Jag gjorde väll ett rätt…. jag sprang. Jag var så spring-lycklig att jag sprang förbi kontroller av bara farten, valde fel stigar… och sprang…. Banan skulle vara 3,1km, jag sprang 5,9km.
Så ja, vad ska man säga
Spring kan jag
Men orienteringen…
… Utvecklingspotential…
