Fru Magnolia

Inlägget innehåller information om tidigare PR-event på Tanumstrand

Just nu är vi i familjen på väg ner till Tanumstand för höstlovsskoj. Men i tanken reser jag tillbaka i tiden till Tanumstrand och YogaFusion. För vilken helg det var. Vilka ljuvliga och varierande pass jag körde. Så här i efterhand önskar jag att jag hade kunnat klona mig lite. För att välja mellan Guarda och föreläsningen om ”Varför blir det som det blir?” var inte helt enkelt.  Jag önskar även att jag hade kunnat gå på både Hatha yoga och SUP-yogan.  Och tänk om jag bra hade haft modet att gå på Yoga Fusion Play (inversioner och armbalanser). Men just nu så är jag tacksam för det jag gjorde och för vad det gav mig. Sen ser jag ju en anledning till att åka tillbaka till Tanumstrand i vår då jag har hört det ryktas om en ny helhelg med YogaFusion.

De pass jag körde under helgen var en härlig mix av utmaningar på olika nivåer. Achtanga  yogan var något som jag kände att jag hade lite koll på. Jag har kört en del serier tidigare, om än förenklade. Men att följa andetaget och hålla inre fokus är en utmaning som inte ska förminskas på något sätt. Att utmana sig själv och fortsätta hålla kontroll och fokus är en svår balansgång för mig.

 Acroyogan kräver att de som kör tillsammans lyssnar in och vågar lita på varandra, och hur ska jag våga lita på någon annan om jag sviktar lite själv. Just acrobiten i yogan är inte komplicerad, utan det som är utmaningen är tilliten och närvaron. Att våga lita på någon annan. Något som jag inte innan reflekterat så mycket över.

Guarda mathwork gav sanslöst mycket energi. Det var som ett glädjepiller. Utmaningen låg dock i att trots all energi som sprudlade vara här och nu och inte tappa helheten.

Sen måste jag ge en eloge till Pia som ledde foamroller passet. Hon försökte på alla sätt och vis få oss deltagare att fokusera på andningen när vi rullade över rullen (det går knappt att beskriva hur ont det gör). Men för mig blev den utmaningen för övermäktig just där och då. Jag erkänner, jag kapitulerade under den fysiska smärta.

Morgonmeditationen hade även den sina utmaningar. Att sitta stilla, och försöka fokusera på ingenting, i en hel timme. Det är så svårt! Men ack så nyttigt. Jag valde faktiskt att blunda under hela meditationen, trots att utsikten från rummet var vidunderlig. Men det var det enda sättet för mig att försöka skärma av, och minska sinnesintrycken.

Sen har vi det där med yoga på vattnet på en SUP. Varenda liten muskel i kroppen fick jobba för att hålla tyngdpunkten centrerad. Jag har aldrig stått på en SUP förut. Så jag gick in i passet med en skräckblandad nyfikenhet. Och jag blev nästan lite besviken på mig själv att jag inte trillade i, för det betyder ju att jag säkert hade kunnat utmana mig själv lite till.

Och sist min inte minst har vi Yinyoga-passet Happy Hips. Att Yinyoga kan vara så jobbigt är otroligt. Det förlöser så himla mycket. Det är verkligen ett pass där hela varelsen får sig en genomkörare. Att orka stå ut, ligga kvar, även fast kroppen skakar i avslappnat läge, är svårt. Men det är där och då jobbet börjar. Det är där utvecklingen finns.

Och helgen hade aldrig blivit vad den blev om det inte hade varit för de människor som jag spenderade den tillsammans med.
Tack för det som blev och vad det gjorde med mig
utan er hade jag varit lite mindre än vad jag är idag