Tisdag… Var måndagen tog vägen vet jag inte. Men den ligger där bakom mig nu och skvalpar i minnesbanken.
Det har varit en bra dag på jobb. Äntligen har jag börjat träffa lite barn. Och det gör att humöret höjs en nivå. När jag sedan fick det kryptiska meddelandet ”26:42” av mannen i mitt liv slog hjärtat mitt volter av glädje. Äntligen! Så jäkla bra! Min kämpe!
Jag hoppade över middagen med familjen på kvällen och passade på att springa ut till Björnö istället. Björnö var nämligen starten för dagens orienteringspass, och jag tyckte att det var ypperligt att passa på att få några km i benen även idag. Några km blev 11. Jag är expert på att underskatta distanser. Familjen mötte upp mig på ön där lillebror tydligt deklarerade att det inte fanns någon middag kvar till mig hemma. De hade ätit upp allt. inklusive salladen. Det är helt galet vad de äter just nu de där två sönerna.
Så när vi kom hem från orienteringen fick jag lov att slänga ihop ”något”. De blev pasta med gorgonzolaost. Lite grönt på toppen för syns skull… Tur att jag åt grönsaker till lunch.
