Lördag = Jag vill göra det igen!!! Tunnel Run Stockholm
Vilket lopp Tunnel Run Citytunneln var. Vilken upplevelse. Att springa i tunneln var inte alls som jag hade tänkt mig. Min skräck var att det skulle vara trångt, dålig luft och att jag skulle få lite panikkäsla av att just vara i en tunnel. men jag kunde inte ha haft mer fel. De första 2km gick ovan mark. Här fick jag parera mitt steg, anpassa farten till folket framför och springa lite mer av jojo-löpning. Men så fort jag kom ner i tunneln var det som om någon tryckte på en knapp. Gott om plats! Jag behövde inte anpassa mitt steg alls under hela tunnellöpningen efter någon annan löpare. Raka motsatsen mot vad jag hade ställt in mig på. Luften kändes fräsch. Och paniken lyste med sin frånvaro.
Så taggad innan start. Nostalgitårar föll utmed mina kinder när jag sprang genom området på KI. Så mycket slit och kämpa som jag la ner där när jag pluggade till sjuksköterska.
Att springa i tunneln var underbart härligt. Lagom varmt, fantastiskt underlag (alltså helt slätt! Hade gärna haft det lite mjukare, men men,,,) och ingen vind! Det är så nära löpbandslöpning man kan komma, fast ändå inte. Du kan inte få bättre förutsättningar än så här när du springer asfalt. Och det där med den uteblivna vinden. Vilken skillnad det blir när man är van att springa över blåsiga fält där vinden ständigt växlar. (Okej, när man springer löpband har man inget luftmotstånd eller vind att jobba emot, man har dämpning i varje steg, frånskjutet i benen och isättningen är en helt annan…. osv. Löpband och att springa fritt kanske inte ens är jämförbart, men vad vet jag. Jag har aldrig sprungit löpband, men jag kan tänka mig att springa tunnel är näääästan som ett löpband…)
Bästa mor och syster. Min hejjarklack som alltid hänger med på varje lopp jag springer. Mer fantastiska kvinnor finns inte på denna jord! Idag var de med i promenadklassen. Syster genomförde det med bravur mot alla odds. Hon är hur cool som helst min syster.
Och de där backarna då, som till och med skulle vara värre än den där Aborrbacken på Lindingö, längre och större lutning. Jag hade förberett mig mentalt för det värsta. Men hör och häpna, det var inte så illa som jag hade tänkt mig. Jag hade kraft kvar att springa upp för backarna. Och blev till och med lite förvånad när de var över. Tänkte ”Var det inte mer än så?!?!”. Jag tror det beror på att jag sprungit de där ”väggbackarna” på Björnö, tagit mig upp springandes för slalombackar, löpt på i Dyboborg och testat uthålligheten i låååånga backar. Jag vet att jag fixar backar. Även om jag sprungit på en bit innan. Känslan när jag korsade mållinjen var att ”Det där vill jag göra igen”. Jag hade massor med kraft och energi kvar. Jag skulle kunna ha tryckt på mer i löpningen är analysen av det. Men frågan är om jag hade uppskattat loppet lika mycket om jag gjort det. Är det värt att förbättra km-tiden på bekostnad av upplevelsen? Är tiden viktig? Egentligen?
Jag och finfina svägerskan. Ena bilden är före och andra är efter loppet. Svårt att se vilken bild som är från när. Vi ser lika fräscha ut på båda bilderna. Ska se om jag får med mig henne på Rosa bandet loppet i höst. Hade varit härligt med en följeslagare.
Det blev inget rekord idag. Men det var inte därför jag sprang loppet heller. jag ville testa något nytt. Uppleva något jag aldrig tidigare gjort. Och hej vilken upplevelse det var. Jag tror det är mitt nya sätt att springa lopp. Leta efter lopp som ger en upplevelse snarare än en bra tid. Det är mitt nya löparmål. Så nu siktar jag på Göteborgsvarvet och Rosa bandet loppet i år. Två lopp jag aldrig sprungit. Det ska bli roligt, utmanande och spännande. Tänk upplevelse!
Dagens tider. Loppet var 7,6km långt. Första mellantiden var innan vi gick in i tunneln.
