Igår var jag ute och plockade blommor i trädgården. Äntligen börjar det växa så pass bra i mina få rabatter att jag faktiskt kan göra små buketter som jag sprider ut i små vaser lite här och där. Ute som inne. Utrycket ”se det vackra i det lilla” blir mer och mer en del av mig. Jag behöver inte åka långt, utan uppskattar mer och mer att få vara hemma. På min egen täppa. Eller som en vän sa till mig ”Vi lämna typ aldrig våra 1000kvm, vi har vårt eget semesterhus”. Och det är lite så jag känner med. Hemma är alltid bäst, men det är ack så lätt att bli hemmablind.
Men visst är det ljuvligt att resa. Att få perspektiv och möta andra miljöer och sammanhang. Att resa är ett måste om man vill träffa de som ligger en varmt om hjärtat. Varesig om det handlar om att resa en lång sträcka eller gå 200m väster ut. Och att resa gör att jag blir lite större i själen. Min erfarenhetsbank fylls på och utökas.
Men det där med att ta fram förstoringsglaset. Att sitta ner och fundera över det enkla och det vackra i mitt liv. Det som finns i min vardag, där jag befinner mig mest. När jag hittar det, så blir min själ och kropp i lite mer balans.
Så här är jag
hela jag
och runt omkring mig
finns det som definerar mig
jag väljer och du väljer
i det lilla finns det stora
det som kallas livet
och jag lever
