Idag var det dax. Första matchen någonsin för VIB pojkar 08. En match i Hallstahammar, mot just Hallsta. Herr O var nervös som sig bör, vilket jag kan tycka är otroligt charmigt. En nervös 7-åring.
Det var så roligt att se hur killarna satt och hade samling samtidigt som motståndarna värmde upp. Det var inte många blickar som var riktade mot tränarna. Nej, pojkarna satt med öppna munnar och stora ögon och spanande in motståndet. Motståndarna värmde disciplinerat upp på led. Gjorde höga knän och rullade handleder. Vår killar värmde upp med skepp, hav och land och följa John (tränaren).
Så drog det igång. Och jag blev imponerad av vad duktiga dem är. Dessa små killar är ju speltaktiska! Visst, stundom var dem som ett gäng bin runt honungsburken (bollen), men långt ifrån hela tiden. Det passades, planerades och dribblades.
Och herr O var bäst, såklart. Han gör sin mor stolt! Jag verkligen såg hur han slet, och förstod hur han tänkte. Innan matchen hade jag lovat mig själv att jag skulle vara tyst. Inte berömma, inte hejja på, möjligtvis klappa lite händer. Det gick sisådär. Det går ju inte att vara tyckt när ens son gör sitt yttersta för sitt lag. Klart att jag vrålade lite, men bara positiva saker såklart. Aldrig hur om hur han skulle spela, utan bara att det där gjorde du bra.
Hur det gick?
Herr O räddade massor med anfall, hjälpte till att täcka skott, sprang som en raket fram och tillbaka över planen och gjorde ett mål. Vilket lag som van vet vi inte riktigt. Ingen räknade målen. De var inte viktiga. Det viktiga var att killarna lärde sig att hålla ihop som ett lag. Att förstå att alla är lika viktiga. Och det tycker jag att de lyckades med bravur.
(VIB vann!)
